Drar ihop sig.

Det killar litet i maggropen när jag skriver orden. Plötsligt igår när jag höll på att ringa (en del av) alla de viktiga samtalen som väntat, föll det ut att idag skall vi först träffa fotografen i kyrkan, så att han får se den och får klart för sig hur han kan arbeta därinne. Senare idag skall vi träffa vår präst och ha vigselsamtal. Hur viktigt är inte det?
Jag känner mig dock absolut säker på att G och jag haft och för vårt livssamtal kontinuerligt. Inte varenda dag. Men ofta. Den inre monologen hos oss var för sig, innefattar också detta samtal. Vi har ju redan lovat varandra att vi skall hålla ihop för alltid; det gjorde vi 2003 då vårt liv tog en ny vändning. Det känns väldigt enkelt och tryggt och självklart - men det är en kamp! ;O)

Vi har ett gemensamt mål - tillsammans skall vi leva och verka. Jag vet att jag är den jag är idag för att jag levt så här länge med G. Annars hade jag såklart formats annorlunda. Min personlighet ligger ju där i botten och har fått bre ut sig så som den gjort idag. I mycket är jag nöjd - i annat är jag inte helt nöjd. ;O) Men man utvecklas ju hela tiden (det är så tydligt och ibland litet hisnande), så min djupa önskan att hela tiden bli en bättre människa kanske inte är helt förlorad.

I vårt gemensamma liv finns nu också två nya människor; våra älskade barn Norah och Ruben. Orden räcker inte till att beskriva deras betydelse för oss, för mig, men de två innebär att jag älskar G mer än någonsin.

Nu är det bara en månad och två dagar kvar.