Vakna.

Hade grymt svårt att somna igårkväll, trots att det var sent. Jag frös litet litet och ibland får det som följd att jag får svårt att somna. Jag ligger i någon slags halvdvala och känner av och till att jag fryser. Vi bytte till sommartäcket igårkväll och jag hade på känn att det skulle bli litet svalt. Mot morgonsidan hade vi både Ruben och Axi i sängen och då var det varmt, trångt och gott.

De kom inte alls långt, så körde svärfar fast i det mjuka intill plogkarmen.

Som tur var hade jag inte hunnit åka, så G drog upp ekipaget med bilen.

Nu har jag varit och skjutsat bröderna Ökvist till Stallarna och hör här - de bestämde med sin far att han skulle hämta dem klockan nio i hamnen. Sagt och gjort. Femtiosex minuter _innan_ utsatt tid var vi nere i hamnen. Femma-sexa. Åtta minuter senare kom svärfar. Alltså tolv minuter över åtta.

Suck.

Förstå så illa jag passar in i det sammanhanget.

Axi åkte med dem, så jag slipper tänka på att hon sitter i bilen och väntar medan vi sprattlar runt på stan. Jätteskönt. Norah är vaken, jag har fått livstecken. Ruben och jag skall ta oss frulle nu, så får vi se när det bär iväg.

Axis nya bur sticker precis upp över ryggstöden bak.

Jag skall köpa en mojsig dyna att lägga i buren. Fördelen med en riktig bur, är ju att Axi åker säkrare och kniper det, så kan vi lasta ovanpå den också.

Inte den bästa filmen.

Men som barnen gillar den! Å herregud... Så - den här scenen satte gårdagens rubrik. Vi började se filmen igårkväll (förlåt syrran och S!!) och har sett den färdigt ikväll. Den är en Netflixproduktion och det är nog westerntemat som gör att jag alls tolererar den.

Vi hoppade över två sekvenser som vi ansåg inte borde landa på Tobias näthinnor och för övrigt hoppas jag att några anspelningar med mer vuxet innehåll fritt svepte förbi ovanför barnens huvuden. Vi har sett filmen en gång med Norah och Ruben tidigare. Scenen i klippet här nedan tittade vi på ett antal gånger efter filmen ikväll och ja, den kan nog mycket väl vara filmens höjdpunkt. x-)

Jag hoppas att Tobias skall sova lika gott inatt som han gjort de andra nätterna. Tänkte imorse att nu har han acklimatiserat sig, då han fortsatte att snusa inne i Rubens rum, med dörren på vid gavel och alla vi andra vakna och på gång med att ställa i ordning frukost. <3

Nämmen nu.

Ikväll var Norah alldeles trasig. Vi jobbade länge G och jag och var dessutom tvungna att handla litet innan vi for hem. Klockan var närmare halv sju när vi satte oss för att äta och då orkade Norah inte med det.

Hon var så trött och litet ledsen, mådde illa och frös om vartannat. Hon åt litet litet och jag lockade med en risifrutti innan hon ens lyckats äta färdigt, i hopp om att få i henne något. Hon fick i sig små klunkar med mjölk, men till slut var det bara att lägga ned.

Så Norah checkade ut strax efter sju ikväll. Vi måste bättra oss. Norah klarar inte av allt för sena kvällar under skolveckan.

Vi är själva illa däran, G och jag. G somnar på sistone ofta i soffan. Jag håller mig oftast vaken och i slutänden lägger vi oss sent, fortsätter att vara vakna ännu litet till och är som döda när väckaren ringer på morgonen. Och det må väl vara, trött när väckaren ringer är jag alltid. Men sedan, på kvällen när barnen lagt sig, är jag ju så himla trött att jag inte orkar göra någonting.

Önska oss lycka till, men ikväll skall vi baske mig i säng tidigare än vanligt.

Se så himla ljust det var igår när jag gick hem från jobbet igår en stund efter 17!

Oh happy day!

Det trevliga och ibland angelägna programmet "Jills Veranda" börjar sin andra säsong den 11:e november (inser att det ju är i övermorgon!). Vi såg med rätt stor behållning den första säsongen. Min dragning till countrymusiken har inte direkt minskat sedan dess. Utan att ha riktigt koll, verkar det som att fler av hennes gäster i år faktiskt är sångare, vilket känns bra då alla framför både egna nummer, samt ett nummer ihop med Jill också.

Kan inte påstå att min längtan till USA minskat heller. G och jag fyller båda 50 år nästa år. Mer än hälften av de åren har vi följts åt, vandrat vid varandras sida. Alltså, jag menar - borde inte vi få ta en tur dit över igen?!

Seinabo Sey sjunger "Oh Happy Day".

Jag tillät mig s e r i ö s t nattsuddande igårkväll. Fördelen var att jag var vaken då G tog mark i Korea. Väldigt skönt att veta att han landat som han skulle där. Nackdelen blev att jag inte vet om att jag stängt av min väckare. Norah väckte Ruben och mig sex minuter över sju och en timme senare rullade barnen iväg mot skolan i god ordning. Själv var jag ute med Axi i nattlinnet.

Axi bäddade ned sig i vårt duntäcke som nu ligger i tvättmaskinen, medan hon konstaterade att matte nog var galen som höll henne vaken strax innan midnatt.

Ledig dag idag. Torktumlaren går med nattens tvätt. Nu skall jag ordna frukost åt mig själv och se om jag möjligen knoppar in litet i soffan sedan. Därefter kommer nog mamma rullande!

Katterna och nattsömnen.

Norahs verk. :-D

De här två katterna vi har, är ju oftast rätt okej att leva med. Framförallt har de varit så himla skötsamma nattetid. Vi har kunnat sova med dörrarna lätt igenputtade och de har sovit tämligen tyst och stilla om natten.

Okej, några nätter (delar av) har de busat eller väsnats. Under vårterminen började vi mer att stänga dörrarna, åtminstone barnens när de gick och lade sig. Nu stänger vi oftast vår egen dörr också. Det var från början mest för att Radar kunde få för sig att gå upp i fönstret och dra i persiennen för att kunna titta ut. Det slamrar ju och prasslar metalliskt, så det är uteslutet när man vill sova.

Radar höll ju länge också på att slamra med handtaget till ytterdörren i sina försök att lämna hemmets trygga vrå för all spänning som bara väntar på utsidan. Men det där med att vända på handtaget har faktiskt fått honom att minska ned på den aktiviteten ordentligt. Han försöker fortfarande ibland, men det slamrar inte längre, eftersom han inte får tag i handtaget.

Men de två senaste nätterna. Herre. Gud. Katterna har varit i sitt esse och Sixten som ju fick smak för utelivet häromsistens, har ju tyvärr börjat skråla en del han med. Mindre än Radar, men mer än han gjorde förut. Så de här två nätterna har de jamat. Sixten har grävt (inga klor) vid golvet utanför vår och Rubens dörrar och velat komma in till oss.

Låter inte farligt kanske. Men till ett, två på natten. Detta toppas av att Ruben återupptagit nattvandring med den äran och vill sova med mig och G varenda natt. Jag var så trött imorse.

Idag har jag medvetet aktiverat katterna. Efter vi ätit middag idag, gick Norah och jag ut med varsin katt i band. Mormor och Ruben knallade iväg med litet återvinning. Vi var ute en hyfsad stund. Så fort jag fått barnen i säng, körde jag ett långt rejs med laserpekaren, där jag hade katterna att springa och hoppa.

När de så småningom började lägga sig tillrätta för att sova, störde jag dem lagom ofta. Här skall inte somnas för tidigt, så att man skall hålla igång på natten. Känner försiktig förtröstan nu. De är båda helt tysta. Sixten har gått och jamat några vändor och jag har konsekvent stigit upp från köksstolen och blött ned honom med hjälp av duschflaskan.

G är i Finland med ett gäng kollegor och arbetar till imorrn. Jag ville gärna ha sällskap och bad mormor komma till oss. Jag hade en jättebra ridlektion på Luleå Ridklubb igår och imorgon rider vi dressyr i naturen på westernridskolan. Om vi är rätt underrättade, börjar Ruben sin judo igen imorgon.

Och nu går jag i säng, kryper ned mellan mina barn som denna natt fått lov att sova i vår säng. <3

Åtta bilder.

Åtta bilder från helgen, får symbolisera vart och ett av de åtta år jag bloggat till och med just denna dag. Det går trögt med bloggandet. Skrivlusten finns där, bilderna tas. Men orken saknas. På kvällen (som nu...), när jag tar mig tiden, är jag alltid för trött och gruvar mig redan för nästa morgons uppvaknande i sömnbristens tecken.

Solnedgång i Norra hamn i fredags vid 21-tiden. Bara litet is kvar nu!

Well, well. Jag har en del idéer om hur jag skulle kunna få det att funka. Jag trivs verkligen inte med att blogga från telefonen. Appen har inte gjort det bättre på sistone, då den vägrat publicera fler inlägg än jag faktiskt lyckats trycka ut den vägen.

Men hur som helst.

Rubens go to-aktivitet då han inte får spela. Helt okej kan jag tycka.

G tog planet imorse och drog till Korea. Han landar där om cirka en och en halv timme. Han kommer hem igen på torsdag kväll. Hantverkarna hantverkar och gjorde så även igår. Veckan som kommer, planerar de att arbeta den röda torsdagen och såklart klämfredagen - lördagen vet jag inget om i nuläget. De pressar på, fyra veckor är gjorda. Två kvar. Heja!

Rensandet fortsätter, tro inget annat. Rensar pärmar från studietiden. Tre års universitetsstudier genererar en del papper och anteckningar. Lade sedan om studietekniken under barnmorskeutbildningen och slutade skriva så gott som hundraprocentigt. Det gick ju bra det med!

Mitt i allt damm från ombyggnationerna, eller kanske just därför, har vår dammsugare behagat att gå sönder. Mekaniskt. Riktigt trasig, G har dömt ut den (trots att jag erbjöd mina kulörta/mönstrade rullar med silvertejp åt honom att laga med). Vi for en vända igår och tvingade med oss barnen. Barnen testade hellre iPad Minisar (än dammsugare). :-D

Biltema hade en riktigt stor stol.

Gick ju jättebra att bråka i den med. ;-)

Norahs version av en huvudfoting! Genialiskt! Jag höll på att skratta ihjäl mig till Norahs stora förtrytelse ("-Mamma!") av bara åsynen. Vi fyndade hjälm och stövlar via Blocket för totalt 175 pix. Sådant gillar vi verkligen!

Norahs mellis på Kallax gårdsbutik.

Lås och nycklar.

Vilken röra vi ställde till med idag, barnen och jag. Eller jag får man ju lov att säga. Jag kan inte lägga något ansvar på barnen, såklart.

Först låg vi kvar alldeles för länge i sängen imorse, så jag damp ned framför min skärm närmare 20 minuter in på min telefontid. Det har förbaske mig straffat mig hela (arbets-)dagen sedan. Min telefonlista var såklart full och innan jag pratat klart med de åtta i kön och dokumenterat de samtalen, hade rasten passerat och det var bara att ta in första patienten.

Det var så vackert ute idag.

Nåväl, det har hänt förr och jag överlever såklart. Efter lunch började strulet med nycklarna.

Norah ringde och jag hade tur och kunde svara. Hon hade ingen nyckel och kom följaktligen inte in hemma. Stora tjejen hade löst problemet själv och befann sig hemma hos ena bästisen. Norah bedyrade att de skulle göra läxa och vips var det bestämt att hon skulle få äta där också och stanna till jag kom hem med Ruben efter judon. Helbra lösning bara så där. :-)

Min tid och G's. Antagligen just innan grannen ringde.

Grunden till strulet idag lades egentligen redan igår, då Norah oplanerat gick till en annan kompis. Ruben har aldrig nyckel med sig i vanliga fall, så för att han skulle kunna ta sig in hemma, lade Norah sin nyckel i hans rygga.

Idag funderade Norah och jag en stund på huruvida Ruben hade kvar nyckeln i sin rygga och bestämde oss för att han nog säkert hade det. Inte trodde jag att Ruben tänkt på att lägga upp den igår då han kom hem och låste upp själv.

Upprop.

Ruben skuttar hur lätt som helst över en pojke i hoppa bock. Alltså, jag kunde aldrig det när jag gick i skolan. Aldrig senare heller.

Men det hade Ruben - nyckeln låg prydligt i lådan där den skall vara. Så när han kom hem idag, ensam, så var även han utlåst. Jag blev, lyckligt oanande om Rubens situation, uppringd av närmaste grannen som har sin flicka i Rubens klass. En kvinna hade knackat på hos dem och berättat att det fanns en ledsen pojke på granntomten. Grannen hämtade in Ruben och erbjöd honom både middag och frukt. Jag fick prata med Ruben och hörde att han var tagen av situationen. Jag lovade på stående fot att avsluta det jag höll på med och kasta mig hem.

Det blev ett fruktfat till kvällsmat idag. Det här är Rubens arrangemang.

Lilla, lilla hjärtat! Medan vi åkte hem från judon berättade han med litet darr på stämman om sin upplevelse. Han hade väntat. Tyckte det var läskigt. Han hade frusit. Han hade ropat på mig! :'-/ Han ville aldrig mer vara med om något liknande.

Jag har sagt att sådant här händer ibland (Norah har _en_ liknande upplevelse, men det var ljusare och inte riktigt lika kallt som det såklart råkade vara idag), men att vi verkligen skall göra vad vi kan för att det inte skall ske. Kände att Ruben behövde få höra att även andra har strulat med nycklar och drog några av mosters värsta nyckelfadäser som tröst (alltså när moster var _mycket_ yngre än hon är idag). :-D

Det susar i huvudet. *

Det är så mycket nu.

Mamma ringde nyss och skrämde halvt slag på mig innan jag begrep att hon "bara" är jättejätteförkyld. Hon ville bara höra litet om vilka mediciner hon kunde ta nu till natten, för att kanske få sova litet. Jättetrist att mamma är så sjuk, både för henne själv och för oss - vi har längtat så efter att ha henne hos oss i veckan!

En kollega har fått bröstcancer. Man såg den tydligen vid förra mammografin, eller något diffust såg man. Som man valde att avvakta med. Nu är den elak och kollegan har packat ihop sina saker på jobbet. Jag tänker jättemycket på henne och hennes familj.

En avlägsen släkting på G's sida har också fått cancer. Bara så. Och som ett av hennes barn skrev igår, så gick familjen (vuxna barn, en massa barnbarn) i ett slag från att vara en aktiv, framåtriktad familj till en tvärnit med en mycket sjuk anhörig och inga planer alls.

Norah tolererar inte att ligga bredvid sin bror, så jag åker på att ligga i mitten. Då måste vi ha två täcken. Jag avlider om jag inte kan reglera temperaturen under natten genom att sticka ut ett ben eller så vid behov.

Jag har på kort tid fått skicka in ett par gravida som blivit så pass sjuka i sina graviditeter att det blev tvunget att komma till sjukhus. Det är ovant tack-och-lov och vi har bra rutiner att följa när det blir så här. Men ändå. Jag bär dem litet extra med mig.

När jag är ensam utan G får jag såklart dra upp tempot ett hack. Eller flera. G gör ju enormt mycket här hemma. Egentligen kanske jag gör det också, men jag räknar ju inte det ens själv. Jag försöker sköta tiderna - det är min absolut enda räddning för att klara mig undan den där hjärtkramande stressen... :-/ Börja med middagen i tid, börja med kvällsrutinen i tid. Hinna med barnens läxor. Hinna umgås med dem litet. Diska. Plocka. Tvätta. Nu har jag inte hunnit vika tvätt på ett par kvällar, men tvättat har jag minsann gjort. Så bergen med ren tvätt växer. Den maskinen saknas - den som viker tvätten. :-)

Läggtiden fortsätter att glappa dock. Musiken har lämpligt nog tystnat och nu är det bara att gå och knyta sig.

* G säger ofta att han riktigt kan se hur mina tankar spinner runt innanför pannbenet. Tror de syns just nu. ;-)

Och så själva kalaset.

"Practice makes perfect" säger man ju och det här kan mycket väl ha varit vårt mest lyckade barnkalas hittills. Tror barnen varit nöjda med sina kalas gubevars, men jag - jag - var också nöjd den här gången. Mest för att jag nästan inte kände mig stressad alls.

Vi hade klart för oss hur det skulle gå till. Handlade igår. Packade godispåsarna igår efter Ruben lagt sig och pyntade upp huset till full Halloweenstatus. Jag klev som sagt upp och bakade. G hann dammsuga ett snabbt varv och hacka ingredienser till pizzorna som skulle göras, medan jag bakade och dukade. Vi hade också bestämt att kalaset skulle få pågå i tre timmar istället för två som vi alltid haft annars, vilket var jättebra. Annars blir det en stress också, att hinna med ett kalas på bara två timmar.

Medan vi väntade på att alla skulle dyka upp, satte barnen igång med att leka. Efter en stund drog G fram en låda med småraketer vi fått ärva av storkillarna i Älvsbyn. G lät pojkarna tända ett par raketer var och tände några själv också och det var förstås inget mindre än en succé!

Vi gjorde allting så enkelt som det bara gick. Pizzorna gjorde vi på de tjocka tortillabröden som är tänkta till pizzabottnar. Perfekt storlek och killarna fick välja topping efter egen smak. Vi hade inga lekar planerade, utan räknade kallt med den självgående dynamiken bland de här fem barnen. Ruben hade bjudit sex kompisar, varav två lämnade återbud och det blev en mycket behaglig storlek på kalaset.

Vi hade tillsammans med Ruben planerat in en stunds filmtittande, även det väldigt beräknande av G och mig. Vi räknade med att kalaset skulle gå ned litet i varv då, vilket stämde. I alla fall en kort stund. :D Men tillräckligt i alla fall för att G och jag skulle hinna få i oss varsin pizza vi med.

Sagt det förr - går det att sitta i/på något, så... :)

 Vi hade planerat att titta på någon av kortfilmerna om draktränaren, heh. Men medan pizzorna åts, började det pratas om alla möjliga vuxenfilmer av actionkaraktär och eftersom hela vår familj dras åt den genren, var vi inte nödbedda. :D Sagt och gjort, vi körde igång "Pacific Rim" och det var ju detta som gjorde att barnen inte kunde sitta stilla så himla länge.

Det lektes friskt både framför filmen och vid sidan om, vilket kändes rätt. Ganska snabbt antog Ruben och Anupong karaktärerna av två jaegers, vilka manövrerar synkront för att styra jättesuperenorma robotar. Fick några roliga bilder av det!

Styr man en jaeger så. :D

Då det efterfrågades (hade de inte frågat efter godiset, hade jag tänkt dela ut det vid hemfärd), delade jag ut de förberedda godispåsarna. Så när vi bröt för fika senare, var det ju tydligt att det bara ryms så mycket pizza, godis och fika i en barnmage. Ruben var jättenöjd med sitt kalas!

Radar snusade och sov mitt i allt.

Direkt efteråt packade vi ihop oss och drog till Örarna och åt palt i byahuset med pappa. På vägen dit stannade vi i Bensbyn och hämtade upp Norah som sovit hos Tuva från igår efter ridningen. Hemma ikväll har vi sett "Mr Peabody & Sherman" och nu har jag gjort exakt det G sade att jag skulle komma att göra - tagit ut tidsomställningen med en gång.

Ur led är tiden.

Okej. Idag får vi till det. Middag före klockan sju, istället för mellan åtta och nio som det varit länge, länge nu.

Den hett önskade väckarklockan jag skickade efter från Amazon redan innan jul ifjol. Norah skulle få den då hon fick eget rum. Vilket vi ursprungligen planerade till jul ifjol.

Norahs väckare skickar upp tiden i taket också, eller på väggen. Dock märkligt nog endast med 12 h-visning där.

Vi fick barnen i säng strax efter elva igår kväll också, istället för omkring midnatt. Det är ju bara att ta tjuren vid hornen och försöka börja vrida tillbaka klockan. Fördelen med barnens sena kvällar, är att morgnarna blivit sena också och G och jag fått sova ut. Nackdelen är att jag fortfarande oftast känner att jag vill ha en stund utan barnen då de lagt sig och då blir det ju fort väldigt sent för oss vuxna, då barnen också fått nattsudda. Heh.

Och så Rubens väckare. Nu skall vi bara skruva upp en liten sänghylla åt honom också, så han kan ställa den någonstans där han når den på morgnarna.

_Men_ så skönt det varit att kunna släppa all stress kring middag och läggning. H e l t ljuvligt...

Jag vägrar att ta tanken längre än så. Inte än. Barnen är lediga i litet drygt tre veckor till och det är nästan jag med. Så det så.

På väg.

Vi gjorde en ansträngning - och tro mig, det v a r en ansträngning - och kom oss iväg med sista X-bussen. Den tar oss in till stan och sedan larvar vi vidare till Gröna Lund!

Så här efteråt.

Igår fick vi äntligen en varm dag. Idag har varit halvvarm, men med frekventa regnskurar och en del blåst. Så vi fick den hittills första frullen ute, åtminstone G, jag och Elli. De större barnen hade redan ätit.

Förmiddagen gick i ett nafs och så packade vi ihop godsakerna G köpt och drog på tur. När vi kommit bara en liten bit märkte vi att Elli bajsat, så G och hon tog det långa benet före och spurtade hem för ett blöjbyte.

Resten av barnaskaran och jag drog tvärtemot fötterna efter oss, medan vi väntade på dem. Åskan mullrade mycket diskret och väldigt glest. Det var varmt och jätteskönt, helt ovant för oss så här långt denna sommar.

Elli är verkligen formidabel på att färdas. Hon går och går, vill inget annat. Om det lutar mycket uppför eller nedför, känns det bra för både stor och liten att få hålla hennes hand för balansens skull.

Det blev aldrig att fika på turen. De här molnen oroade oss för mycket, trots att vi var mycket nära hem. Det fanns en fin sittplats med bord intill lekplatsen, men det växte högt med gräs runt omkring hela sittmöbeln och jag tänkte bara  - f ä s t i n g a r. Så jag tog aldrig ens upp det alternativet med församlingen.

Vi gick hem istället och intog fikat under tak. Av molnen blev intet, vilket var skönt förstås. Som bonus fick ju G och jag dricka av syrrans gokaffe också. När vi fikat oss nöjda, vidtog fria aktiviteter för barnen och G och jag satte fart på middagen.

Redan innan utflykten, hade jag gjort pannacotta och ställt i kylen. Vi gjorde ett av recepten från matkassen även igår och det blev en lyckad kväll med trevligt umgänge. Elli tyckte initialt att John (G's kollega) var ganska läskig, men när hon fått smälta honom en stund var isen bruten.

G körde John tillbaka till hotellet. Under tiden borstade jag tänder på alla barnen. Elli hann jag få i säng redan innan John åkte. För resten av barnen blev det sent, men det är sommarlov och alla sover gott. G och jag nattsuddade seriöst med tre avsnitt av "House of Cards", så jag var rätt möglig då David väckte mig imorse.

David kämpade en stund och försökte somna om, men lyckades verkligen inte. Till slut fick han lov att stiga upp och väckte glatt de andra barnen. Precis som igår, fick de spela på morgonen och barnvakterna snusade en stund till. Elli väckte oss till slut.

Syrran och S kom hem vid middagstid idag. Imorrn siktar vi på Gröna Lund med syrran och alla våra barn. Kommer att bli helt galet, men vädret lovar gott och det skall bli jättekul!

Utmaningar.

Det här teet liksom ropade på mig när jag skulle till att hälla upp en tekopp åt mig själv för en liten stund sedan. Tänkte att jag skulle ta det teet för att sova gott.

Men nä, jag chansade inte. Sover gott gör jag ju 98 av 100 nätter typ, det är bara det att det blir litet väl korta nätter. Jag tog i alla fall ett svart vaniljte istället, som jag nu sippar av.

Jag tror jag skriver litet till. ;)

Litet trött.

Igår hade jag ont i huvudet hela dagen. Klart ovanligt. Jag var ganska tät i luftvägarna också, men det gick bra ändå. Jag klarade av kvällen, men kände mig gruvligt trött och tung i kroppen. Frös gjorde jag också.

Så småningom blev det dags att lägga sig. Jag kom i säng före G, men han var mig i hälarna. När G kom och lade sig, vände jag mig mot honom och drog upp knäna högt under hakan (nåja...), för jag var så kall och frusen. Jag hade sockar på, vilket jag hann höra G konstatera.

Efter det minns jag inget. Imorse frågade jag G om jag somnade där i det ögonblicket och det säger han att jag gjorde.

Över och ut liksom.