Andra utedagen.

Barnen sov som murmeldjur imorse. <3

Jag är noga med att hålla koll på vilken färg det är på nedfarterna vi åker i, egentligen enbart för att åtminstone jag själv inte skall hamna i någon svart nedfart, alternativt en med en massa hopp och elände i. G är ju helt orädd och barnen hakar på. Hela den här dagen har jag sett tre ryggar svänga iväg nedför sluttningen framför mig.

Home away from home - frukost.

De två figurerna där nedanför liften - G och Ruben.

Idag skulle jag inte ha behövt läsa på skyltarna, för mina lår har upplyst mig om vilken färg nedfarten haft. Herrejösses... Vi åkte första åket i en av backarna ned mot vårt boende, en röd nedfart. Det är en härlig backe och lång. Man åker och åker och åker. Svänger, svänger, svänger. Hinner tänka tankar, hinner känna efter hur det känns, hinner njuta. Och ändå är det en bit till innan man är nere. Härligt! Men i de röda backarna har lårmusklerna liksom kvidit oavbrutet, medan de i princip inte hörts av i de blå. Lustigt. :-D

Min egen åkning var sämre idag än igår. Jag har fallit tre, fyra gånger idag, tack-och-lov inte medan jag åkt, utan märkligt nog ifrån stillastående. En gång ställde jag mig på min egen stav och fällde mig själv. En annan gång hamnade Norah och jag i trångmål med den "blåa" liften, som vi annars älskar. och blev omkullknuffade båda två. Tror mina trötta ben ligger bakom känslan av sämre åkning i alla fall.

De två första middagarna grejade vi här "hemma", så ikväll var det dags att äta ute. :-)

American junkfood de lux till middag idag. :-) Vi hade dock ett dåligt bord i draget från ytterdörren som öppnades ofta (bra betyg för restaurangen visserligen), så när vi ätit klart, hade vi bråttom hem.

Lampan som lyser ovanför taket på byggnaden rakt fram är pistmaskinen som gick för fullt när vi kom hem från middagen.