Den lättnaden.

Det blev äntligen fredag den här veckan också. Så ivrig att komma hem och innanför ytterdörren nyss, att jag började plocka upp husnyckeln medan jag fortfarande hade tre hus kvar att promenera.

Mys för två helger sedan, då moster och kusinerna lämnat oss. Men mormor var kvar.

Vi stannar hemma i helgen. Jag behöver det. Det får regna hur mycket det vill faktiskt - bara jag får vila här hemma. Med barnen, med G. Med musik, brasa och ingen hets. Vila.

Ruben skulle inte se på tv, eftersom han spelade.

Jag har tänt alla ljus och ställt fram ett par vinglas åt G och mig. Snart kommer han hem med barnen och vi är alla samlade. Jag behöver det. Alla ni andra som inte är här, önskar jag vore här. Åtminstone i grannhuset. <3 :*

Litet så där halvsalig.

Jag kollar ivrigt mina mail så fort jag ser att jag fått ett.

Jag väntar på besked.

Jag har anmält mig till en ny westernridningskurs.

Ä n t e l i g e n. :)

Ledig.

Skippade blodpuddingen som blev denna dags supersnabba middag då G kom hem ungefär samtidigt som han behövde åka till hamnen för att fortsätta att snickra på vårt blivande garage där.

24 garage, in the making.

Barnen spelar stillsamt på sina DS i sitt rum och en viss ro vilar över kaoset här hemma. Jag hängde nyss tvätt ute, men nu är jag riktigt hungrig. Så jag skall ta mig te och smarriga mackor till middag. Pappa lämnade vänligt nog ett gott bröd från Bensbyns bageri och G hade köpt leverpastej, så så får det bli. Det går bra att göra så ibland, när man är vuxen och får bestämma själv.

Apropå föregående inlägg, så såg jag just en blänkare om en ny HBO-serie som kommer nästa år. Två mycket kända skådisar i huvudrollerna, som båda gjort jättebra och jättedåliga prestationer genom sina karriärer. Jag råkar gilla dem båda, en mer än den andra, så när någon kanal hakar på så kommer jag nog att titta. Delar en liten "teaser" här:

Igårkväll slog jag till och såg det allra sista avsnittet av ytterligare en HBO-serie. Det var "Big Love" som jag troget följt och varit rätt seriöst förtjust i. Syrran hamnade i nöd då hon överdoserade serien tidigare, men jag har klarat mig då jag sällan maratontittat, utan oftast bara hängt med på ett avsnitt per vecka.

Men nu då, med tekoppen och mackorna - skall jag läsa bok eller skall jag surfa? Äh, det går inte att surfa och äta mackor - jag tar boken. Attans vad det känns skönt!

S a l i g h e t.

Så himla svårt att fota en sällskaplig häst med mobilkamran. :)

Farruco Li PRE - en fin en. :)

Farruco och jag. Jag ♥ Farruco. Idag hade vi en riktigt bra dag båda två.

Published with Blogger-droid v2.0.10

Stilla.

May the road rise up to meet you.
May the wind be always at your back.
May the sun shine warm upon your face;
the rains fall soft upon your fields and until we meet again,
may God hold you in the palm of His hand.

Traditional Gaelic Blessing

Omstart.

Jag har sugit på den här karamellen i snart ett par veckor nu. I bilen på väg till Haparanda den där helgen, satt jag helt oanande och läste mina mail.

Plötsligt vilade mina ögon på ett bekant namn och inledningen på mailet var faktiskt inget mindre än fantastisk - "Hej på er westernryttare!". Det är besvärande länge sedan jag blivit så lycklig av någonting. *rodna* Jag började skratta och hojta överlyckligt där jag satt och resten av sällskapet undrade vad som stod på. :)

En av killarna som hade westernridskolan, startar upp den igen!! Helt fantastiskt! Jag vet inga detaljer annat än att han tänker bedriva westernridskola igen, på måndag- och tisdagkvällar. Jag anmälde mig där och då, utan egen häst till dressyrinriktning. Enligt mailet startar han redan första veckan i maj. Yeehaw!

Jag har länge burit på ett inlägg om sorgen över att inte kunna utöva westernridningen. Nu behöver jag inte skriva det. Istället kan jag känna mig litet fascinerad över hur ljust livet blev i samma ögonblick som jag förstod att jag skulle få rida på riktigt igen. :) Det har tyngt mig på riktigt, mer än jag fattat, att inte få rida western.

Jag är glad. Och trött. Imorgon [senare idag] skall jag sitta i frisörstolen klockan halv åtta på morgonen, men jag är ledig, barnen är med mig, liksom mamma. Och så kommer syrran med sina två underbara småkillar och delar livet med oss i helgen. :)

Pyjamasparty hos oss.

Ostkrokar, brasa och Blixten - vad mer kan begäras? :)

Redan slut.

Det är bara två och ett halvt år sedan jag började rida med Star Stable i Boden. Det var i april 2009 och från den dagen var jag förlorad. Förlorad, förälskad, salig.

Allt föll på plats. Ridningen fick mening, eller i rättvisans namn, mer mening. Ridningen har alltid haft stor betydelse för mig, framförallt för min själ. Det är samarbetet med det här vackra, känsliga djuret som är grejen.

Allt i det här arrangemanget var så perfekt. Det lilla stallet, westernmusiken som stillsamt förstärkte atmosfären, saloonen (=fikarummet) där vi efter lektionerna sippade på kaffe eller saft och återupplevde det vi just varit med om på lektionen. :)

Dressyrskogar, dressyr på ängar, barrel race, roll back, arbete med kor från hästryggen - någon sade i min nuvarande grupp, att det här är tillämpad ridning, vilket självklart är sant. Många moment så roliga, att jag inte kunde hålla mig från att skrika högt! :)

Och hästarna. Så välridna, så lydiga, så känsliga. Lika olika varandra som alla andra individer och bjudande oss ryttare olika utmaningar.

Seldonen. Som jag älskar dem. Märkligt, jag vet, men likafullt. Sadeln, galet tung, men så skön att sitta i. Aldrig ont i rumpan efter de här passen! ;) Så praktiska detaljer - knoppen att fästa upp stigbygeln runt medan man justerar stiglädret, samma knopp att fästa stigbygeln på andra sidan runt så att lädret inte skall vara i vägen när man skall baxa upp den tunga sadeln på hästryggen. Man hakar upp sadelgjorden också runt knoppen när man sadlar och sedan när sadeln skall av, finns världens mest fiffiga spänne som man fäster upp sadelgjorden i, för att den inte skall ramla till golvet då sadeln hänger oanvänd. Så praktiskt, så vackert - så tillämpat. :)

Så hängde ett anslag i stallet då vi kom dit för några veckor sedan. Där deklarerade våra två instruktörer att de lägger ned sin fina verksamhet. Arbetsbördan är för stor i förhållande till intäkterna. Ridskoleverksamheten har tydligen i princip gått runt, medan spontanritterna och helgkurserna blivit för få. De stod också inför att behöva investera i fyra nya hästar, vilket kostar rejält med slantar.

I fem år har de bedrivit sin verksamhet, men nu är det slut. De tar tillbaka sina respektive hästar till sina egna gårdar och säljer de hästar de köpt gemensamt.

Kvar blir en vilsen skara ryttare, som alla kommer att sakna det här. Jag pendlar mellan frustration och desperation. Jag känner mig ibland som ett litet barn, som blir fråntagen sin favoritsysselsättning. Jag skulle vilja lägga mig på golvet och skrika och gapa att de bara inte får sluta! Jag hoppas vettlöst att de plötsligt skall ändra sig och fortsätta... Och varför, varför VARFÖR började jag inte rida med dem tidigare? Jag visste inte att de fanns!! Jag undrar om Boden hade kunnat marknadsföra det här helt unika i Norrbotten?

Två lektioner har vi kvar. Två tillfällen som jag skall försöka inpränta i min kropp och själ, så att jag kan plocka fram dem då jag behöver. Det är så jobbigt att det upphör, att jag inte orkat berätta det åt någon annan än G. Det är inte vanligt att något upphör så här. Oftast väljer man själv att sluta. Jag vill inte sluta. Jag hade tänkt rida western resten av mitt liv. Hur skall jag nu göra? Jag har kanske aldrig tidigare så tydligt känt att det nu är dags för en egen häst. En lagom stor, westernskolad häst. Till detta händer, måste jag nu gå tillbaka till engelsk skolridning.

För sluta rida - nä, det kan jag inte göra. :)

Kreativitet.

Norah gjorde snabbt en älg i sanden, helt enligt modell från älgar gjorda i papper av småkusinerna. Avtryck av hennes fot och händerna. Så himla koolt!

Moddad. :)

De jättefina pappersälgarna hänger hos mormor på kylskåpet och sanden på bilderna ligger på Skvalpens stränder. Alla - alla - människor borde få besöka själens paradis på Skvalpen. :)

Sommarlov.

Fredagskänslan är litet nyanserad idag. Overkligt lång ledighet rullar upp sig framför barnen och mig. G skall också vara ledig, jag vet bara inte riktigt när.
Så - nu börjar allvaret. Det är nu jag skall varva ned, sova mera, ladda batterierna, bli gladare, sluta irritera mig på barnen, sluta äta så förbannat mycket godis (men jag vill ju inte), läsa, vara i nuet. Så att jag är pigg och fräsch om två månader när jag skall börja arbeta igen och vansinnet med hysteriska morgnar och jäktiga kvällar tar vid igen.
Är det någon som tror att jag lyckas?

De här raderna blev några helt andra än jag väntat mig när jag började skriva. Märkligt hur det blir ibland. Litet mörk känner jag mig helt klart. Jag tror att jag är ordentligt utsliten nu (men hur länge har jag inte formulerat de orden?) och har ett tydligt minne av hur precis outvilad jag kände mig efter förra sommaren. Jag är litet rädd att det skall bli så igen.
Jag har bestämt mig för att låta varma dagar bli en glad överraskning och de andra får vara normaltillståndet. Så tänkte jag skydda mig mot besvikelsen som vädret alltid innebär om somrarna. Sedan vore det förstås ett plus om jag lyckades njuta litet av de varma dagarna som kanske kommer. Ett jätteplus vore om jag lyckades ha roligt också.Jag skall börja med att gå ned i tvättstugan och kvällsnöjet där. Något litet senare skall jag sova, till barnen väcker oss.

Sedan får vi se.

Marcus's in da house.

Baren, smart men genomskinligt avskild från restaurangdelen med en öppen hylla, som var fylld med precis rätt saker.

I New York blev jag vid några olika tillfällen kallad för "sweetie", "hon'" och "honey", uteslutande av afroamerikanska kvinnor och i situationer då vi bett varandra om ursäkt. Det kändes jätterart och jag kände mig extra vänligt inställd till dem som kastade in de epiteten när de tilltalade mig. :)

Vi fick dela bord med världens sötaste tanter. :) Söndagsklädda helt i vitt, märk väl de ljust metallicblå naglarna på farmoran som satt bredvid G. :) Man satt luftigt vid långbord med tre på varje sida.

Och ber om ursäkt gör man hela tiden i New York. Alla är mycket känsliga både för sin och min privata sfär och är man nära att kliva in i den, ja, då ber man om ursäkt. Helt funkis tycker jag, mycket trevligare än att stöta i varandra utan ursäkter.

Så. Jäkla. Snyggt. Bara. :)

In i köket, där tre personer jobbade intensivt men lugnt.

Crab Cakes.

Oysters (Long Island Catch) och till höger en märkvärdigt god drink till, Ginger Mignonette.

Min varmrätt, Grilled Red Snapper med Yams & Sweet Potato Puree vid sidan. Missade att fota G's Blackened Catfish & Black Eyed Peas med Créole Red Grits vid sidan. Kolla menyn här.

G's efterrätt, Whiskey Fudge Macadamia Nuts.

Min efterrätt, Ice Cream Pops.

Marcus Samuelsson var en god stund inne på restaurangen då vi kommit dit. Han minglade bland gästerna och hade jag varit mindre blyg, hade jag såklart tilltalat honom på svenska. Jag gjorde det något mindre utmanande - skrev ett meddelande på en servett till honom och hans personal, där vi förklarade hur bra vi hade haft det på deras ställe. :)

Det blev allt sammantaget en stor njutningsupplevelse för G och mig. I tomrummet efter syrran och S, kändes det jätteskönt att få ha det så här bra den sista kvällen i Harlem, New York.

Förberedelser.

Frissan om precis en vecka.

När bleka förhoppningar om att få tag i en tid för att fiffa mina fötter professionellt och njutbart innan avfärd.

Litet brun-utan-sol på de likbleka benen kanske? :)

Planering.

Barndomskamraten ringde idag. Vi har inte talats vid på säkert en månad eller litet mer. Vi hade mycket att tala om, mest om att försöka träffas. Efter samtalet hade många luckor fyllts i och plötsligt ser det ut att finnas flera roliga hållpunkter för den kommande sommarperioden.

Om vi börjar i närtid, så kommer Barndomskamraten och hennes Tuva och hälsar på på måndag kväll om vi bara alla är friska. :)

G och jag åker som väl bekant är till New York om bara två och en halv vecka. Då får barnen ledigt och får vara hos farmor och farfar på ön.

I början av sommaren tror jag det blir, bilar vi till Stockholm och kusinerna med mycket mera, inklusive Kolmården.

Sedan blir det kalas någonstans här i Luletrakten (tror jag). :)

Därefter hade Barndomskamraten ett förslag om att Norah och jag (kanske Ruben med) skulle följa henne och Tuva till Lycksele djurpark över en natt. Barndomskamraten och Tuva är utan resten av familjen några dagar och tänkte passa på att göra något. Det lät som ett kul förslag och vi skall fundera på det.

Slutet av sommaren närmar sig och nu börjar en tur med Fjällfjällorna att hägra. :)

Det är mycket länge sedan det funnits så mycket planer inför en sommar. :) Känns både bra och litet skrämmande. Jag har fortfarande förra sommaren i mycket levande minne, då jag inte alls kände mig sådär jättekul då det var dags att börja arbeta igen. :|

I år skall jag ha fyra veckors semester och fyra veckor föräldraledigt. Jag måste göra det bästa av dessa veckor, för mig själv. Då blir det också bra för resten av familjen.

Mellan alla planerna måste jag och vi finnas till. Se varandra, vara med varandra. Det får inte igen kännas som att sommaren var över på en långhelg. :/ Jag skall andas och vara mindful och försöka ta hand om mig själv också. Det är det enda som fungerar.

Slutet av det här inlägget fick en litet allvarlig ton, med rätta. Men allt är bara fint - jag tänker bara framåt och vill förhindra att det som jag upplevde förra sommaren upprepar sig. :)

"Stan".

Förr älskade jag att "gå på stan". :) Med åren har energinivåerna sjunkit katastrofalt och jag orkar inte något som ens kommer i närheten av att "titta på allt" som jag gjorde då.

Nu kommer jag mig liksom aldrig in till stan. Senast jag försökte, hade alla ambitioner, höll det inte alls på att bli av. När jag väl kom in till stan, var det cirka trettiofem minuter kvar till stan stängde. X) Helt bortkastat, stressade runt och kunde ju inte vare sig njuta eller handla något.

Jag tyckte det var underbart den långa period jag och Barndomskamraten träffades regelbundet på stan med våra bebisar. Jag gick till stan med Norah i vagnen, vi fikade, pratade och mådde nog oftast himla bra.

Men nu.

Jag behöver tid för mig själv. Jag behöver "gå på stan". Jag tar mig inte den tiden. Jag orkar inte. Åker jag, har jag dåligt samvete, påtagligt dåligt samvete, för att jag inte är hemma med barnen och gör det som skall göras med dem. Och det saboterar ganska effektivt det eventuella nöjet jag kunnat ha, denna min stund för mig själv.

Har jag varit på stan, rids jag av det dåliga samvetet när jag väl kommer hem och det blir inte bra det heller.

Klart jag behöver egen tid. Enda gången jag verkligen tar mig det, är då jag rider.

Jag måste skaka av mig det här efterhängsna dåliga samvetet, så att jag kan må gott en stund. Men h u r? Min hjärna måste programmeras om här tror jag. ;)

Det handlar inte om att shoppa - tro mig. Det är inte viktigt längre, utom då vi behöver något. Det är roligt att shoppa, visst - men man måste orka också. X)

Jag saknar förstås sällskap. Det är mångfaldigt roligare att göra allt möjligt i lag med en annan människa, även att gå på stan. Fasiken också, vad alla är långt borta.

*jättejättestora-påskkramar-till-alla-nära-och-kära*


- Posted using BlogPress from my iPad

Location:Hindersö Byaväg,Luleå,Sverige

Seriöst sugen.

Behövs ingen närmare presentation - Lapporten.

För första gången på rätt många år, känner jag nu igen ett sug efter att gå i fjällen. :)

Inspirerad av G's alla förberedelser inför deras fjälltur, som inleds idag med bil upp förbi Jokkmokk till Björkudden och Langas Camp där de äter, bastar och sover ikväll. Fredag kör de skoter genom våra vackra fjäll förbi Kebnemassivet till Abisko, där ånyo bastu, mat och sängar inväntar rätt möra kroppar.

Lördag kör de tillbaka till Björkudden, men en annan väg. Då har de tillryggalagt cirka 500 kilometer, vilket jag tar för givet är ganska mastigt på två dagar - särskilt för dem i sällskapet som aldrig kört skoter förut. De sover i Björkudden till söndag, då de kör ned till kusten igen.

Två barn och därmed svår brist på energi har legat i vägen för vandringarna som jag och de andra Fjällfjällorna företog oss under några år. :) Vi har pratat i omgångar om att vi borde gå igen, men det har bara blåst förbi som en stilla fläkt.

Vad tror ni damer - är det i år vi går igen? :)

På samma jord.

Jordbävning.

Tsunami.
Atomkraftskatastrof.

Å, jag tror inte vi fattar v i d d e n av hur bra vi har det.

Hörde här om kvällen på nyheterna om hur vi i Sverige ställer till med katastrofövningar och hur man då försöker få det att bli så riktigt hemskt som det bara går. Och att man inte ens då, i den iordningsställda katastrofen kunnat tänka ut något så katastrofalt som det som nu drabbat Japan.

Känsla.

Precis som G och hans familj gjorde medan G och hans bror växte upp, precis som vi gör nu, precis som svågern med hustru gör nu, så sitter vi ofta på bron till stugan på Brändöskär när vi är där. Fast då är det under sommarhalvåret och benen dinglar bara i solskenet. Än så länge är det dock jättemycket vinter, underbar vårvinter. :)

Stugan var precis nedfrostad. Litet irriterad över att jag glömde att skriva i gästboken - men vi var i alla fall där först för i år! ;)

Direkt vi hade stängt av skotern och tystnaden lägrade sig, hörde jag grannens vindsnurra. Det kan ju hända att vi retar oss litet på det ljudet på somrarna - fast egentligen inte. Men nu serverade ljudet ett kraftfullt minne om sköna sommarstunder på ön. :)

Ett till synes litet steg.

En kväll i förra veckan fick G, min älskade och barnens käraste pappa, ett infall och började läsa Bröderna Lejonhjärta för barnen. Inget av barnen var pigga på det denna första gång.

Norah hade en dålig kväll och var extremt spretig men kom sig till slut och lyssnade. Barnen låg i sina sängar, lamporna var släckta. Jag smorde Norah och lyssnade medan G läste. En riktig bok, med nästan bara text.

Han hann inte långt, så trillade tårarna nedför mina kinder. Inledningen på berättelsen är så hjärteskärande, värre än någonsin förr eftersom det är första gången sedan vi fått barn, som jag närmar mig sagan.

Den lille dödssjuke pojken, som samtalar med sin kloke storebror. Storebror som förmedlar hopp, då han berättar om Nangijala och att de skall ses igen och det alldeles strax efter de skiljts åt. Jag vet inte om G bara var förkyld, men jag tyckte att han var snuvigare än vanligt. Det lät på hans röst som att också han greps av tyngden i berättelsen. Nästa kväll duckade jag att läsa; dels för att det gick så dåligt kvällen innan och så för att jag förstod att jag inte skulle kunna läsa utan att gråta. :')

Nu har Norah börjat se fram emot att höra sagan. Hon är förväntansfull och har studerat noggrant de fåtal bilder som finns i boken. Hon visade mig ikväll en bild på Katla och jag tror det var igårkväll som hon sade då vi kramades godnatt, att "-vi ses i Nangijala" och det bekräftade jag bara. För jag tror på det. När det är så dags.

Ruben, han har tackat för sig och läst tidningar och böcker i sin säng. Igårkväll till exempel, studerade han ingående en insektsbok. Det är inte helt ovanligt att Ruben väljer att läsa själv. Det är inte helt ovanligt att båda barnen väljer att läsa för sig själva, i sina sängar, istället för att höra saga. Ibland vill de höra en saga från en CD istället för läst av oss.

Om det blir för mycket sådant, brukar jag utöva mitt veto och påbjuda sagolyssnande, på saga som jag själv valt ut. ;)

Tre år.

Rosen på bilden fick jag av G då vi i januari firade tjugoett år tillsammans. Passar att lägga ut den idag då vi firar tre år som gifta.

Vi har inte firat de två tidigare bröllopsdagarna; den första tillbringade jag ihop med Ruben på infektion, då vi med hjärtat på utsidan var rädda att vår lille pojke hade hjärnhinneinflammation. Den andra försvann bara i för mycket vardag.

Men nu skall vi fira! På lördag lämnar vi barnen på ön och styr norrut. Första delen av dagen tillbringar vi på IKEA (G är inte lycklig över detta, men det är jag!). Mitt på eftermiddagen checkar vi så in på Cape East. Där skall vi ta oss genom två, tre timmars njutningsfullt badande och bastande - fatta alltså - det finns en enorm bastu, där det ibland snöar. Det finns en dunderdusch där det ramlar ned 300 liter vatten över en - låter det inte läckert? :)

Fast först möts vi av champagne, jordgubbar, choklad och plockmat på rummet. Efter spaövningarna blir det trerätters och på söndagen har vi sen utcheckning med brunch och tillgång till spa:et även då. :)

Efter detta känner vi oss nog tillbörligt firade!

Stilla morgon.

Norah och jag äter frukost, G har just lämnat oss för ett par dagar i Stockholm.

Ruben ligger och läser.

På bordet den fina ljuslyktan jag investerade i på Älvsbybutiken Handplockats Luleåfilial. Den är så skön i sitt uttryck - väldigt mattgrå metall, perforerad liksom av de raraste korsstygn. Genialiskt och jag fattade precis hur vackert ljuset skulle lysa genom mönstret. :)