Så här ser morgondagens överraskning ut i barnens presentkalender.
Leken blir den enkla, men väldigt roliga "Vem är jag?". Barnen turas om att fråga mig om jag till exempel är tvåbent, eller om jag har fjäll, eller om jag kan flyga och jag svarar.
Vartefter de ringar in mig, så skall de till slut kunna knäcka gåtan.
Så vem är "jag" då? Imorgonkväll kommer goaste Smilla till oss igen! Som vi har längtat! :-)
G's sovkompis. Vovven hade tydligen makat sig upp på huvudkudden så småningom. Skönt och mysigt tyckte G, som hellre låg nära vovven än den främmande mannen som G annars delade säng med. :D
På pass med nybössan. Tjädrarna kliver tydligen ut på vägen i gryningen för att picka i sig litet grus. Och då ligger det skjutglada jägare där och vaktar på dem. G hörde av sig i eftermiddags och de hade då sett en och hört en tjäder. Ingen fågel hade dock blivit fälld. Hoppas de har bättre tur imorgon!
Läser bok till frukosten. Hur länge sedan är det jag gjort det? Vilar stilla vid köksbordet, vänder blad efter blad. Jag får lägga band på de stressade impulserna som kommer över mig och påminna mig själv om att inte hemfalla till stressen. Jag var i alla fall så länge med barnen på mattan i vardagsrummet och kollade på deras nya gogo's, att teet kallnade och frallorna mjuknade. Men nu är teet varmt igen och mackorna smakar gott i alla fall. :)
Jag skall vara ledig i nio veckor nu. Det är sanslöst länge och ändå känns det inte självklart som att det skall bli så himla fantastiskt. Skulle behöva en vecka på jobbet för att städa och organisera i mitt rum rent fysiskt och ta ikapp den administration som släpar. När skall jag någonsin få den tiden?
Om några dagar har jag nog lyckats släppa taget om jobbet, jobbet som jag faktiskt ändå älskar och som ger mig otroligt mycket. Så gäller det då att landa här hemma istället. Sova ikapp. Bli litet piggare. Vi har vår bästa lånevovve hos oss och hon och jag kommer att ta promenader varje dag. Vi behöver det båda två, särskilt jag.
Vi har så mycket vi behöver göra här hemma. Jag är så missbelåten med mitt eget stök. Det tynger mig och gör att jag aldrig riktigt kan hänge mig åt vila, slappande, njutning - så som man kan göra när allt är klart. Man är såklart aldrig klar i ett hus, men om det var ordning - var sak på sin plats - och städat. Då skulle jag också kunna sitta en timme i solen och njuta.
Jag tar mig ju den här stunden att skriva nu och i ärlighetens namn så kanske det ger mer njutning är att sitta i solen. Men ändå.
En bild som syrran lämpligt nog delade med mig, från Imgur. "Life" heter den.
Boken jag läser, hittade jag hos mamma då vi hjälpte henne att möblera om för någon helg sedan. "Ro utan åror" av Ulla-Carin Lindquist. Den kom ut 2004 och skildrar Ulla-Carin sedan hon fått ALS. Den är skriven i jagform och är spretig som livet självt. Det är ur yrkesmässig synpunkt otroligt intressant att läsa, men ur mänsklig nästan bara tungt. Jag läste under studietiden "Klockan saknar visare" av Maj Fant och i den skrev hon om sitt förlopp i samma hemska sjukdom (boken är slut hos förlaget).
Jag är i mitt livs sämsta form och umgås ofta vid läggdags med en del funderingar över hur resten av mitt liv skall komma att se ut. Jag är ganska rädd för att bli akut sjuk. Jag har inte det bästa arvet och spär på det med allt för litet sömn, nära nog ingen motion och en hyfsad övervikt. Tack och lov röker jag inte i alla fall. Jag har jättesvårt att motivera mig själv till att ta bort det onyttiga och onödiga jag äter, som varje vecka är litet för mycket. Märkligt nog har jag och min kropp dock verkat finna något slags ekvilibrium, då jag sedan många månader står stilla i vikt och pendlar bara några hekto upp och ned. Varför hade inte den jämvikten kunnat infinna sig på en lättare nivå?
Jag hade ett riktigt aha!-ögonblick på en föreläsning vi var på i mödrahälsovården nu i vår, då jag för första gången på riktigt fattade att det är inaktiviteten som är allra farligast och att det där med att det faktiskt är bättre att vara en aktiv tjockis än en smal soffpotatis är sant. Om man spetsar till det. Självklart är det ännu bättre att vara normalviktig och aktiv.
Smilla signalerar att hon behöver ut nu, så det är dags att avrunda. Jag funderar mycket på de här sakerna - livet! - vilket väl är i sin ordning. Skall det här bli sommaren då jag vänder på skutan? G tränar oftast flera gånger i veckan, på lunchen. Han har helt slutat att äta godis och fika. Bra för honom! Jag är inte intresserad av att sluta, men jag vill minska. Måste hitta lusten, motivet. Orken.
Delar till sist en video med P!nk. Sången, rörelserna, texten leder tillsammans till en känsla och jag blir så lyft! Och så skulle jag kunna döda för att ha den form som den kvinna har! ;) Fast jag kanske får lov att börja med motionen. Och ja, det är P!nk som inspirerat Norah till hennes frisyr. <3
Det här livet. Vad är det med det? Skall det vara så här?
Barndomskamraten hörde av sig i torsdags med en allvarlig ton i stämman. En nära anhörig har förlorat sin son i en hemsk bilolycka. Det är den andra bilolyckan på kort tid mellan bil och buss, med fatal utgång. Båda olyckorna krävde en ung människas liv. En pil som skickats ut i världen fick avsluta sin bana alldeles för tidigt.
Igen blir jag påmind om hur skört livet är. Jag känner det på kvällen när vi sagt godnatt barnen och jag, när vi släckt och de tystnat i väntan på att sömnen skall komma. Jag smeker deras kroppar, känner varma, starka små muskler och revben som omgärdar de dyrbara organen och önskar intensivt att jag visste att de skulle få en lång och rik livsbana. Att inga svåra olyckor skall drabba dem, inga sjukdomar, inga stora sorger.
Men livet rullar på, obevekligt. I eftermiddags fick vi veta att vår stora, glada, fantastiska Frans är sjuk och ligger på sjukhus. Igen det där obevekliga livet som far fram, utan garantier, utan säkerhetsnät.
Det har snöat envetet i många dagar nu. Inte alltid så mycket, men mest hela tiden. Båda de hemska olyckorna jag nämnde högre upp, skedde i dåligt väglag med främst dålig sikt. Jag är rädd och känner mig tacksam att vi överlevde resan till Haparanda för en vecka sedan, fram och tillbaka i oavbruten snörök. Snörök var det fram och tillbaka till Piteå ikväll också, då G och jag åkte för att hälsa på Frasse en stund. Igen var jag rädd, ibland och förstod att mamma också var det. Därför ringde jag både då vi for från Piteå och då vi stannade till för att handla litet. För att hon skulle kunna vara litet mindre rädd.
Livet bjuder storsint på under också. För åtta år sedan hade vi fått vår förstfödda och hon var ett drygt dygn gammal. Norah har en bra helg med sina tjejkompisar på kalas efter skolan i fredags och vuxenkalaset imorgon. Hon fick uppskattade presenter av sina kompisar och har lekt med dem sedan dess. Idag var hon på kalas hos en av de andra tjejerna.
Med kort varsel blev vi hundvakter i helgen och Smilla är här. Hon punktmarkerar mig. Igår när jag följde mamma in till Rubens säng (där hon får sova, då förrådet fortfarande tar upp hela gästrummet), hade Smilla lagt sig med rumpan mot dörren och jag fick försiktigt knuffa på den för att få upp den. Jag gick in på toa och gjorde mig klar och då hade tokfian parkerat in mig där och jag fick försiktigt knuffa på henne igen med dörren. Därefter tog jag henne med mig in i sovrummet när jag lade mig (kan hända att jag får bannor av ägarna för detta ;)). Det känns så himla tryggt att ha en stor hund i huset. :)
Känner mig tacksam för att jag både igår och idag har fått se min syster, mina två systersöner och min allra nyaste systerdotter live idag via Skype. Nu är jag trött och frusen och lämnar ifrån mig ett spretigt inlägg om det här livet vi alla lever i idag. Jag har bäddat ned mamma i Rubens säng igen och kryper strax ned bredvid en varm liten Ruben.
I våras köpte jag ju nya tofflor. I senaste månadsskiftet ansåg jag det tillåtet att börja använda dem.
Norah gjorde en snöängel när vi var ut till Brändöskär i söndags. <3
Herreje vad de är varma! Jag önskar att hela den kallfotade världen skulle få äga ett par sådana här. De är så pass varma, att jag får lov att ta av dem ibland. Jag är vansinnigt nöjd med flip-flopsen jag köpte vid samma tillfälle, men de blev i slutänden en storlek större samt en annan kulör än den jag avbildade. De var klockrent rätta på Rhodos. :)
Pappa har ätit middag här, tacos som en hel del andra också ätit just ikväll. Barnen har ätit popcorn och sett film och sover nu gott sedan någon dryg halvtimme. Smilla och jag har varit på kvällspromenaden och nu skall hon få sin kvällsmat. Jag tror att G och jag skall vegetera i soffan en stund (vi sitter vid köksbordet nu) innan vi knoppar in ikväll.
Flera intressanta sidor/(web)butiker har attraktiva erbjudanden just nu. Jag skulle verkligen behöva grotta ned mig, frossa i idéer och skicka efter julklappar och presenter. Men hur klara av det utan att somna? X) Kanske på söndag, efter två nätter med litet fler sovda timmar? Natten mot söndag får vi till och med en timme extra att sova på. Helrätt!
Låga, låga energinivåer, som ändå darrande klättrar litet inför utsikten av helg. :)
Hemma efter en bra arbetsvecka (meeen tröööött). Just ätit en portion av de här nya [för mig] flingorna som jag bara kände på mig skulle bli en favorit. Jag har inte läst in mig på alla nyttigheter, men smaksättningen med banan och kakao och konsistensen på flingorna (lagom krispiga, lagom tuggmotstånd) räcker så här långt. En ny, trevlig bekantskap. :)
Så då tar jag och remmar på mig pjucksen, drar på lurarna och vevar igång han Bublé igen, medan jag motionerar Smilla och mig själv.
Barnen hämtar jag upp på hemvägen och så bryter fredagsmyset ut. :)
Okay. Då var det dags för morgonpromenaden. Inte fullt lika upplyftande som kvällspromenaden var. Nåväl, en hungrig Smilla har just ätit frukost, så nu går vi ut en sväng hon och jag.
Resten av familjen sover, men jag har tagit till fredagstricket som jag testat sedan några få veckor tillbaka - jag har slagit på Barnkanalen, vilket brukar vara lockande på de två yngsta i familjen som därmed kommer upp litet lättare än vanligt.
Och så är det fredag. H e r r e g u d vilken tur. :D
Jag rider en kväll i veckan och går sporadiskt den korta promenaden till eller från jobbet. För övrigt motionerar jag ingenting.
En bedrövlig historia, jag vet, men jag tänker inte gå in på det nu. Ikväll fokuserar jag på det positiva.
Vi har bett att få låna Smilla. Stora, snälla, glada, gula, håriga Smilla. :) Och vi fick låna henne. Ikväll kom hon och jag tänker att vi får ha henne till på söndag. När barnen lagt sig, klädde jag på mig och tog Smilla och mig på promenad. Det var mörkt och några minusgrader. Jag drog på mig lurarna och körde igång Michael Bublés julskiva från 2011.
Jag har knappt lyssnat på Bublé överhuvudtaget, utan har precis fått upp öronen för honom. Vilken fantastiskt sammetslen stämma han har! Med vilken vilsam lätthet han sjunger! Den här julskivan kommer att gå varm från och med nu. :) Sedan måste jag förstås lyssna på annat av mannen. Hans swingiga, gladjazziga julmusik var överraskande perfekt att gå till också.
Den här upplyftande upplevelsen förstärktes av ett gammalt nöje som fallit bort litet - att titta in genom människors fönster, inte spanande, inte nyfiket, fast jo - jag njuter ju rätt rejält av att få betrakta andras lampor, konst, tapeter, gardiner och inspireras. Eller litet snobbigt mentalt fnysa över någons dåliga smak. ;) Vi har ju ingen vovve nu - så det blir inga kvällspromenader och inget tittande i andras fönster.
Fortfarande med julmusiken porlande i mina öron, kändes det lätt till och med, att när vi kom hem igen greppa kardan och kamma Smilla några varv. Nybadad och fin löser hon extra mycket och fem fulla kartor senare, lade vi ner det hela och gick in.
Smilla har fått kvällsmat och nu skall G och jag få det också. :)
Vilken skön dag! Regnet strilar ned och jag är hemma med Ruben för att hans förskola är stängd. För en stund sedan kom Klinga på besök, vilket jag underlåtit att berätta för barnen, så det blev en överraskning. :) Norah vet inte om det än, men vi tar med Klinga på promenad då vi hämtar hem henne och kompisen.
Fredag idag. Då får man spela! :) Och vilken mysig kompis i soffan.
Jag har nog väldigt länge aktat mig för att utmana ödet. Utan att tänka efter särskilt mycket, påstår jag att det är det enda vidskepliga jag sysslar med. Jag spottar inte över axeln när jag ser en svart katt och jag lägger ogenerat nycklar på bord.
G utmanade ödet och körde litet för sakta i alldeles för djup snö. ;) Med barnen på skotern blir det svårt att manövrera och parera. Norah pulsade modigt hem för att hämta hjälp, men G fick allt klara sig själv. Ruben finns i snön bakom skotern, tro't eller ej. :)
Men jag påstår sällan saker utan att gardera med att ta i trä. Är jag i nöd, knackar jag i mitt eget huvud. ;)
Så någon gång innan utfärd till ön igår, tänkte jag förstrött att jag nog inte behöver tvätta våra sängkläder därute förrän inför förfallet, eftersom vi trots allt inte ligger så många nätter där.
Tanken gled så diskret genom mitt huvud, att jag inte fattade att jag jinxade det hela något så enormt. För igår kissade Klinga i vår säng medan vi höll på att natta barnen.
Här syns Ruben och G har klängt sig upp på skotern. :)
Klinga brukar inte ha tillgång till våra rum, eftersom hon fortfarande gnager på saker. Men igårkväll låg hon och vilade litet i vår säng medan vi var där uppe. Rätt konstigt att hon kissade, då hon är rumsren sedan länge. Vi upptäckte det då vi lade oss, så det blev till att rycka fram reservtäcken. Idag har tvättmaskinen gått och nu hänger täcke och lakan på tork, klara till nästa besök.
Brottningsmatch. Det bästa Ruben vet. Norah hakar alltid på. Den här gången även Klinga. :D
Farbror försöker koppla greppet. Klinga under en arm. Ruben i ett fast grepp. Han skulle precis till att klämma fast Norah i en bensax. Jag tror han misslyckades, för på nästa bild ligger han fortfarande på rygg, med tre anfallare ovanpå.
Sagofarbror.
Tacksamma föräldrar till de leklystna barnen, pustar litet medan farbror roar dem. :) *kramar*
Svärföräldrarna kom till stan ikväll, för att jag bad dem. De var så snälla och tog hand om barnen medan jag fick åka och äta julbord med arbetskamraterna på Brändön. En oväntad fördel med det besöket visar sig komma i form av en fläckig fyrbening som sängkamrat. :) Får se hur det går om det dessutom kommer en eller annan tvåbening till sängen också (den största tvåbeningen sover på hotell inatt).
Klinga börjar äntligen bära sig mer och mer åt mer som en hund och mindre som ett tusentandat tuggmonster och är förstås jättego! Hon är redan hårt präglad på farmor och farfars tider, så hon har slaggat på vår säng i säkert en timme redan.
Min hårt uttänjda magsäck hämtar sig så sakteliga, emedan jag nu med det snaraste måste ta itu med årets julkort, snart i en postlåda nära er. :)
Fredag idag. Då får man spela! :) Och vilken mysig kompis i soffan.
G utmanade ödet och körde litet för sakta i alldeles för djup snö. ;) Med barnen på skotern blir det svårt att manövrera och parera. Norah pulsade modigt hem för att hämta hjälp, men G fick allt klara sig själv. Ruben finns i snön bakom skotern, tro't eller ej. :)
Här syns Ruben och G har klängt sig upp på skotern. :)
Brottningsmatch. Det bästa Ruben vet. Norah hakar alltid på. Den här gången även Klinga. :D
Farbror försöker koppla greppet. Klinga under en arm. Ruben i ett fast grepp. Han skulle precis till att klämma fast Norah i en bensax. Jag tror han misslyckades, för på nästa bild ligger han fortfarande på rygg, med tre anfallare ovanpå.
Sagofarbror.
En oväntad fördel med det besöket visar sig komma i form av en fläckig fyrbening som sängkamrat. :) Får se hur det går om det dessutom kommer en eller annan tvåbening till sängen också (den största tvåbeningen sover på hotell inatt).
