Ett till synes litet steg.

En kväll i förra veckan fick G, min älskade och barnens käraste pappa, ett infall och började läsa Bröderna Lejonhjärta för barnen. Inget av barnen var pigga på det denna första gång.

Norah hade en dålig kväll och var extremt spretig men kom sig till slut och lyssnade. Barnen låg i sina sängar, lamporna var släckta. Jag smorde Norah och lyssnade medan G läste. En riktig bok, med nästan bara text.

Han hann inte långt, så trillade tårarna nedför mina kinder. Inledningen på berättelsen är så hjärteskärande, värre än någonsin förr eftersom det är första gången sedan vi fått barn, som jag närmar mig sagan.

Den lille dödssjuke pojken, som samtalar med sin kloke storebror. Storebror som förmedlar hopp, då han berättar om Nangijala och att de skall ses igen och det alldeles strax efter de skiljts åt. Jag vet inte om G bara var förkyld, men jag tyckte att han var snuvigare än vanligt. Det lät på hans röst som att också han greps av tyngden i berättelsen. Nästa kväll duckade jag att läsa; dels för att det gick så dåligt kvällen innan och så för att jag förstod att jag inte skulle kunna läsa utan att gråta. :')

Nu har Norah börjat se fram emot att höra sagan. Hon är förväntansfull och har studerat noggrant de fåtal bilder som finns i boken. Hon visade mig ikväll en bild på Katla och jag tror det var igårkväll som hon sade då vi kramades godnatt, att "-vi ses i Nangijala" och det bekräftade jag bara. För jag tror på det. När det är så dags.

Ruben, han har tackat för sig och läst tidningar och böcker i sin säng. Igårkväll till exempel, studerade han ingående en insektsbok. Det är inte helt ovanligt att Ruben väljer att läsa själv. Det är inte helt ovanligt att båda barnen väljer att läsa för sig själva, i sina sängar, istället för att höra saga. Ibland vill de höra en saga från en CD istället för läst av oss.

Om det blir för mycket sådant, brukar jag utöva mitt veto och påbjuda sagolyssnande, på saga som jag själv valt ut. ;)