Blir aldrig som man tänkt sig.

Strax innan det här jullovet visualiserade jag ett visst skrivande här på bloggen. Jag hade ju så mycket ledig tid framför mig.

Och visst, nog har jag varit ledig. Från arbetet. Men sedan vet jag inte riktigt.

En bedövande trötthet blev inte mindre av att jag började nattsudda (mer än vanligt) då jag blev ledig. Vi steg upp i stort sett lika tidigt som vanligt - det tog länge att ställa om tiden för barnen och till slut var jag ju så trött att det var läskigt.

Nu har vi ju ställt om barnens klockor så till den milda grad, att de sover till både tio och elva på förmiddagen och nu känner jag mig riktigt utvilad. Skrivit här har jag dock inte gjort.

Ruben blev sjuk strax innan jul, Norah blev sjuk på julafton. Det tog ett tag innan det rätade upp sig. Vi har slarvat med maten och ätit rätt många "frunchar" detta lov. Vi har försökt att kompensera med ett ordentligt mellanmål på eftermiddagen, men slarvat även med detta på slutet av lovet och det visade sig i torsdags för Norah på Leos Lekland, då hon blev matt och illamående i slutet av lekpasset.

En mening som syrran skrev för ett drygt år sedan har viskat runt i mitt huvud och pockat på. Hon skrev den för mer än ett år sedan, en kväll då hon ännu inte hade en aning om att hon skulle bli mamma till sitt tredje barn den kommande morgonen.

Syrran citerade mormor som citerat Tobias och nu citerar jag honom: "när jag blir stor skall jag bli tomte och då skall jag komma till dig med trådrullar i alla regnbågens färger".

Jag kommenterade något om barns medfödda välvilja och så är det ju såklart, men nu grips jag av det skimrande ljuvligt underbart självklara kärleksfyllda budskapet i vår älskade lilla Tobias utsaga. Han sade något liknande till mig en gång, fast då var det frågan om att han skulle bli doktor när han blev stor och hjälpa alla människor gratis.

Det är för sent för att jag skall orka breda ut mig om hur mycket jag älskar våra barn (ja, syrrans också) och om hur mycket de betyder för mig. Först sista dagarna anser jag att jag orkat göra ett bra föräldrajobb, eller ett bättre än jag vanligtvis presterar. Julen är över - jag som uppskattar julen mycket, låter den glimra i några dagar till. Vi har ett nytt år och inget - inget - är givet.

Ett alldeles särskilt spretigt inlägg får avrundas med julkortet som jag sorgligt nog gjort i ordning i god tid, men sedan aldrig lyckades beställa - orken tröt. Vi är hos mamma, Sixten har kanske snart busat färdigt för natten (ovanligt sent även för honom). Jag skall bara gå på toa och sedan skall jag kryssa mig fram i mörkret i vardagsrummet och försöka hitta min säng av de fyra som finns där inne.

Natta!