Hjälm.

Vi är nu en familj med hjälm. Många hjälmar. Lass av hjälmar. Låt se:

Barnen har varsin cykelhjälm, "lek"-hjälm (som de har när de åker skridskor eller när skolgården är helt klädd i klar blankis) och så nu då slalomhjälm. G och jag har varsin cykelhjälm (och kommande säsong är det bara att sätta den på skallen. Jag har använt den periodvis, men slarvat gruvligt de senaste åren. Och då är jag ändå den som neurotiskt alltid oroar mig för att mitt framhjul skall komma av och jag följaktligen skall störta till marken. Nu kan jag bara inte låta bli att använda den längre.) och varsin slalomhjälm. Utanpå det har G en motorcykelhjälm och jag har tre ridhjälmar. Slalomhjälmarna funkar ju bra när vi åker skoter också.

Kändes helt okej att unna sig semlor idag.

Om jag inte glömt någon, så blir det totalt fjorton hjälmar. Barasåatt... :) Vi har ju en ärvd lekhjälm också och har sparat en av barnens cykelhjälmar, för den händelse ett annat litet barn behöver låna någon gång då det är här hos oss. ;) Så typ sexton hjälmar då. Heh. Vem hade kunnat ana det?

Imorgon kommer slalomhjälmarna till bruk. G tar en ledig dag och så drar vi till Kåbdalis och motionerar slalommusklerna. Det blir kul!

Jag har verkligen gjort det här till mitt sportlov! I fredags var jag på en timmes stavgång, lördag och söndag promenerade jag till landstingshuset, en dryg halvtimme per dag. Igår packade G och jag oss iväg till längdspåren några kvarter bort och åkte en dryg femkilometerstur (barnen var hemma).

Det var jobbigt. Jag hade bakhalt, men G hade klistret i fickan så vi kladdade dit litet till. Men så har jag tydligen ingen armstyrka, för jag upplevde att det var den som saknades. Undrar hur många mil man måste lägga bakom sig i skidspåren innan man börjar känna sig bekväm där? Ingen ropade ur spår åt mig, men en hyfsad skara män skejtade förbi oss medan vi åkte.

G fick ju ha rätt tråkigt, med några passager av långsamt tempo och vi kan ju bara inte åka tillsammans. G är nog i rätt så god form, även om han inte åkt längdskidor på väldigt många år. Men han har kondition och styrka och behöver dra iväg på längre spår än jag, så att han får sträcka ut.

Jag lyckades falla två gånger under åkturen, likt mig. ;D Första gången var när jag klev ur spår på ett backkrön, där jag fegade ur eftersom jag inte visste hur brant det skulle bli och hur fort det skulle gå. Där gick jag förstås omkull på ett hederligt längdskidetrassligt vis. Andra gången rörde jag mig ganska sakta (minns inte längre varför) i spåret och tittade mig över axeln. Spåren är superhalkiga och jag tappade balansen litet, halkade och föll raklång baklänges. Höger skinka och huvudet tog smällen. Hjälm hade varit på sin plats tänkte jag, då det värkte litet i skallen en stund efteråt och sedan dess är jag sådär smärtsamt stram i musklerna på halsens framsida, sedan de förtvivlat försökte rädda mitt tunga huvud från att drämma i backen.

Idag är jag ännu mörare än jag var igår och därför tog vi idag och åkte till badhuset med barnen. Vi badade med dem större delen av tiden, utom precis på slutet då jag fick simma litet för mig själv. Jag simmade trehundra meter i bra tempo (hade fantiserat om tusen som förr i världen) och kände mig nöjd med det. Om vi inte hade varit under litet tidspress och om barnen varit hemma, hade jag gärna simmat litet till.

Min hjärna törstar efter motion och kroppen behöver det förtvivlat. Jag önskar att jag skulle kunna upprätthålla någon slags aktivitetsnivå även efter sportlovet. Vi får väl se.