Norah sju år.

Fast här var vår flicka bara drygt fem månader gammal, på Hindersön i maj 2005. :*

 

Första kameran.

Norah har redan sedan ganska länge varit intresserad av att fotografera. Kanske går det i arv? ;)

Jag fick en gammal, manuell kamera då jag var ganska liten, men förmodligen litet äldre än Norah. Jag rattade och grejade med den och det blev nog bilder. Senare fick jag ta över pappas Yashica och fortsatte att fota med den.

Jag har minnesluckor och minns i skrivande stund tyvärr inte om jag hade någon fler kamera efter Yashican, innan G och jag sedan skaffade vår första digitala kamera. Efter den hade vi en till digital kamera och nu använder jag nära hundraprocentigt vår digitala systemkamera.

Det är bara ett par dagar sedan Norah senast sade att hon ville ha en kamera och jag är så himla glad att vi nu kan ge Norah den här lilla godsaken imorgon på hennes sjunde födelsedag! Kameran är som en liten pärla och ganska sobert rosa faktiskt. ;)

Så - för sju år sedan hade jag invigt vårt nyrenoverade badrum med ett bad, mest av allt för smärtlindring. Vi sov natten hemma - eller G sov, jag hade rejält värkarbete. Vid sjutiden på morgonen gick vattnet och på eftermiddagen föddes Norah och vi blev föräldrar, våra föräldrar blev mor- och farföräldrar och våra syskon blev moster och farbror.

Så fantastiskt!

Det är snyggingen till vänster som fyller sju år imorgon! :*

Att handla kan vara jättebra.

Den hågade kan försöka föreställa sig mitt och G's ansikten här ovanför, istället för modellernas.

För igår köpta jag oss varsin tisha som de här och därmed hjälper vi två övergivna flickor på Sri Lanka till utbildning.

Skitsnygg tisha med det viktigaste budskapet. Så enkelt det kommer att bli att bära den. :)

Kolla på Sevenly.org och denna veckas välgörenhet och köp en tisha vetja! :)

Att handla kan vara bra.

Via Diakonia gav jag igårkväll bort en rättighet. Det var enkelt och känns helt angeläget.

Från vår familj har vi så gett en förlossningsbox till en kvinna i Paraguay, så att hon har det som behövs för en säker förlossning.

Ge bort en rättighet du med. :)

Om min kärlek till en man.

Inlägget igår får vara ordlöst. Bilderna talar så starkt för sig själva.

Här kommer istället orden.

I lördags hälsade vi på vår älskade Harry. Hälsade. På.

Harry har alldeles för tidigt trätt in på en stig som leder bort från oss. Bort från mamma, bort från sitt hem som han själv byggt.

Tidigt i vårt gemensamma liv, gick jag i ungdomlig ettrighet i fälla på fälla oskyldigt riggade av en diskussionslysten Harry. :) Åren har lärt mig att inte hetsa upp mig så och idag kan jag diskutera med alla människor, utom med G. ;)

Genom alla åren (ja, mamma har varit gift längre med Harry än med pappa) har jag lyssnat på mammas och Harrys aldrig sinande dialog. Jag har beundrat den. Min syster har något liknande på gång med sin S.

Harry har alltid varit en kraftkarl, en naturkraft som arbetat sedan barnaåren. Så många gånger vi hört alla historierna. Han har cyklat och åkt skidor. Och som han jagat älg! Han har uppfyllt flera av sina drömmar. Han var en gång eller två till Spanien, men det var inget för honom. Harry har alltid haft mycket starka åsikter, men det största hjärtat av renaste guld. :)

Jag har några gånger genom åren spontant kallat honom för pappa, oftast då jag talat om honom. Harry är förstås som en extra pappa till mig. Han har funnits som en konstant vid mammas sida så länge att något annat vore konstigt.

Mamma och Harry har promenerat ihop, åkt skidor ihop, åkt till fjällen ihop, varit på bilsemestrar ihop, sovit ihop - delat livet. Tillsammans har de också delat sina barns och barnbarns framfart i livet.

I lördags hälsade vi på vår älskade Harry. Vi har berättat för barnen att Harry är sjuk och att han aldrig kommer att komma hem igen. Det fanns förstås ingen tvekan i att åka till Harry. Det känns som att jag vill hälsa på honom varje gång vi åker upp till dem.

Mamma hittade Harry först. Han var inte på sitt rum, utan i änden av en korridor, där det fanns fina möbler att sitta och umgås i. Mamma tog med sig Harry och mötte oss. Harry hade inte en av sina bästa dagar i lördags. Både hans rörelser, blick och mimik var ganska stela. Jag är säker på att han kände igen mig och vi möttes i en kram där i korridoren. En spänd kropp under tröjan och fjäderlätta klappar på min rygg.

Mina sjukvårdsögon ser förstås att sjukdomen redan tär på Harrys kropp. I höst försämrades ju tyvärr Harry radikalt och som sjukdomen driver honom nu, så tär det på honom. Jag iakttog Norah ett ögonblick, då hennes skarpa ögon koncentrerat tog in det hon såg då vi satt tillsammans den första stunden i Harrys rum. Jag frågade henne senare vad hon tänkt på om Harry då, men hon svarade att hon inte mindes.

Harry ville ha upp Ruben i sitt knä och det gick Ruben med på. Harry kommenterade som vanligt att Ruben väger som bly! :) Jag tror inte att Harry mindes våra namn. Men vi frågade honom inte heller.

Mamma och Harry har haft många fina år tillsammans. Men de skulle inte ta slut redan.

Det är outhärdligt att tänka på. På Harry som inte längre bor hemma, utan på ett boende. På mamma, som plötsligt blivit ensam om allt. Mamma, som plötsligt får ha sin man, partner, älskade någon annanstans. Inte hemma, inte tillsammans.

Det har alltid varit en lisa att få åka till mamma och Harry. Hos dem är det så tyst och stilla, så varmt och skönt. Så lätt att vara. Det har varit så skönt att veta att de haft varandra.

Nu har den här förfärliga sjukdomen lagt krokben för oss alla. Mest för mamma och Harry, men även för oss som står dem närmast. För alla oss som älskar Harry.

Det verkar som att några månar mycket om mamma och om Harry och det känns jättebra. Det är oändligt skönt att Harrys son med familj finns nära mamma och Harry.

De första åren Harry var sjuk, tog jag inte till mig det. Idag kan jag känna mig ledsen över att jag inte tog mamma mer på allvar då. Det senaste dryga året har det varit uppenbart även för mig. Ingen har vetat hur eller i vilket tempo sjukdomen skulle fara fram med Harry, men mamma har förstås kämpat länge och haft det svårt med Harry utan att vi andra riktigt fattat vidden av det.

Nu har vi en resa framför oss, som ingen önskar att någon skulle behöva vara med om. Men vi skall följa Harry på den vägen. Hålla honom i handen och i våra hjärtan. Så som han alltid gjort med oss.

Kärlek.

Första december.