Bildkonstnär.

Norah började lattja med mina bilder i min telefon och en av de fiffiga fotoapparna jag laddat hem. Det bara exploderade och det är bara att konstatera att hon har talang. :) Och som vanligt med barn - inga hämningar. Och ingen rädsla för vad som går att göra i appen och vad som inte går. Hon har gjort saker med bilderna som jag inte hade en aning om att det gick att göra. :)

Så skaffade morfarn en ny telefon och Norah fick ärva hans gamla Samsung SII:a. Vi har inget sim i den, utan den får fungera som kamera och spelmackapär här hemma.

Smyger igång.

Zzz...

Jag har många år önskat att jag skulle ha min glimrande jul klar i tid. Ha alla adventssakerna framme till första advent. Men orken brukar inte räcka till. Och tiden går så förbenat fort. Det är den sjuttonde november idag och nästa söndag är det precis en månad kvar till julafton.

Herre min gud. Det var alldeles nyss sommar.

I år har jag beslutsamt börjat smyga fram julsaker redan. Det känns alldeles utmärkt! Mamma hjälpte oss att hänga upp julgardinerna i vardagsrummet för någon dryg vecka sedan. Strax därefter hängde G upp ljusslingan ute och jag har tagit fram inom- och utomhuslyktorna. Och så har jag satt fram ett par ljushållare med julkänsla - det är egentligen det enda.

Idag har vi begått glöggpremiär, igår drack vi julmust för första gången denna säsong. Och så köpte vi hem pepparkaksfilet igen, till barnens stora förtjusning.

Och jag _har_ köpt en ny pumla. :) Den var för vacker för att motstå. Barnen kommer att få varsin pumla i adventskalendern också. Jag tror att ikväll åker vårt ljusdraperi upp - duschdraperiet med ljusslingor i, som det finns en kär anekdot omkring - berättelsen om hur min bästa syster fick trassla för att ta sig genom säkerhetskontrollen på Arlanda då hon skulle ta med draperiet till oss. <3

Årets pumla.

Läxhjälp.

Norah håller på att slutföra veckans läxa inför imorgon. Sixten är behjälplig.

Ledig dag igen.

Idag tar jag ut en av de där semesterdagarna jag är tvungen att ta ut i år. Jag har inte gjort många knop hittills. Jag följde barnen till skolan och så har jag slängt ut barnens sängkläder. Det gäller verkligen att passa på när vädret tillåter.

Jag har för övrigt ägnat mig åt att skriva och läsa på. Det är roligt! Efter det här inlägget, skall jag hänga och vika tvätt, fast först kanske jag tar en supersen lunch framför tv:n. Eftersom jag är ledig och ensam, blir det goda mackor och te. Mina energinivåer är låga och de här halvt ofrivilliga lediga dagarna känns som glimtar av återhämtning.

Norah i orangea bralls.

Ruben på mage.

Det skall på gott och ont byggas en ny matsal till Furuparkskolan på det som hittills varit en stor yta för fotboll, lek och skridskoåkning. Jag rådbråkade hjärnan en stund i mina funderingar över vad tusan de gjorde med tjocka lager hösilage (ni skulle ha känt lukten!) på marken. Jag kände att jag var något på spåren då jag kläckte idén att de vill isolera, så att tjälen inte går så djupt innan de hinner börja bygga. Kan jag ha rätt?

Syfte.

Jag använder den här bloggen ibland för att lyfta mig själv. Då jag skriver om något visst, får jag tillfälle att hänge mig åt det en stund. Inte särskilt ofta är det elände. Elände är ju inte särskilt upplyftande att hänge sig åt. Det tycker inte ens jag, som inte är den glättigaste personen här på klotet direkt.

Nu skall jag hänge mig åt något som jag gillar jättemycket. Julen. Men bara en kort stund. :)

En bloggare nära mig var nyligen till London med sina två flickor. Bloggarkompisen hade lagt ut en bild som fångade min uppmärksamhet. Det var en bild på varuhuset Selfridges och deras Destination Christmas.

Jag inser att jag nog skulle kunna känna mig litet lycklig där. :) Jag känner mig alltid något okultiverad som aldrig varit till London eller Storbritannien överhuvudtaget, men varför inte bara åka dit någon gång. Det är ju löjligt nära om man jämför med andra önskeresmål.

När jag nu surfat på bilder från stället en stund, förstår jag att jag skulle behöva vara där, kanske ensam (ingen annan utom kanske syrran skulle orka titta på så mycket pumlor som jag skulle måsta göra), en hel dag. Jag skulle få hjärtklappning och känna mig nära döden. Jag skulle få brottas med svåra impulser att vilja ha jättemånga pumlor. Jag skulle ruinera mig och vi skulle vara tvungna att bygga ett enkom förråd till allt julpynt.

Man kan gratis boka en "Elfridge" som lugnt guidar en till den perfekta julklappen, vare sig man vet vad man skall ha eller inte. :)

Kanske lika bra att låta bli att åka till London, åtminstone den här årstiden. ;)

Nu blev jag sugen att titta på serien om amerikanen som grundade Selfridges också. "Mr Selfridge" heter serien och det var 1909 det begav sig.

Det finns en "Christmas Sweater Shop" i Selfridges. Det är på riktigt alltså? Det där man så ofta sett i främst amerikanska filmer, men även brittiska, att man har (oftast rätt töntiga) jultröjor på sig? Fattar att det är tradition - vi har ju julslipsar. Men jag trodde nog inte att det var på riktigt. Säkert skulle jag hitta någon jag skulle vilja ha. :D

Den som känner för ett bildspel eller två från stället, kan kolla här.

Jävelskap.

Bara för att jag precis innan förra inlägget googlade litet på hur man konverterar en bloggerblogg till en wordpressblogg (som syrran gjorde), så trasslade formatet något så överjävligt. Bilder hoppade uppåt och nedåt i inlägget, när jag försökte lägga till bildtext försvann bilden, alternativt hoppade högst upp i inlägget.

Jag kunde ju se att något blivit alldeles galet med formateringen i inlägget, men eftersom jag inte är någon fena på HTML, så kan jag inte redigera skiten. I alla fall inte i ett så pass stort inlägg.

Jag hittade i alla fall en liten tutorial på Youtube om hur man konverterar - det såg ju inte så dramatiskt ut? 8] Hääh...

Koll.

Jag gillar den här mannen. Han heter Andy Scott och jag vet i princip inget om honom, men jag kan se på hans konst att han gillar - mest troligt älskar - hästar och han ser dem och förstår dem. Sådana människor är bra. Och vilken konst! Vilka dimensioner! Kan ju få vara ett litet delmål i livet, att någon gång få lägga ögonen på ett av hans verk och allra, allra helst en av hästarna. Lyllo de människor som har ett av av hans konstverk i sin livsmiljö!

The Heavy Horse.

The Cob.

Handens sketcher mellan hjärnan och konstverket. Helt fantastiskt! Tänk att ha de visionerna och den förmågan.

Riktigt S T O R konst. :)

Konstnären, modellen och verket.

Här är en bildgoogling på Andy Scotts hästskulpturer. Han gör andra figurer också, oftast människor som ser jättefina ut de med, men äsch - orkar inte titta på dem. ;)

Bilderna i mitt inlägg har jag lånat kors och tvärs från webben - jag hoppas att ingen biter skrivfingrarna av mig, då jag bara vill hylla en konstnär och få någon till att upptäcka honom. :)