"Hon sjunger jättepint"

Så sade Norah ikväll, när vi tittade för andra gången på morgonens Lucia från Zorn-gården. Det var ett ovanligt trevligt och livaktigt luciafölje, med dalakänsla på många av julsångerna. En djup känsla av att vilja skapa tradition grep mig - det känns jätteviktigt att börja försöka bygga ut en del rutiner så att de blir till traditioner.
Hursomhelst blev jag rörd, rörd intill hjärteroten och mindes plötsligt den lilla Luciakronan i textil som Norah fick av Älvsbyvännerna. Rusade ned i källaren och hämtade den och gav den till Norah. Lyckligt satte hon den på sitt huvud och dansade med i Luciatåget.
Tårarna stod högt i mina ögon.

För tre år sedan låg vi till sängs. G sov hyfsat tror jag. Jag hade förlossningsvärkar hela natten och när vi just stigit upp gick vattnet. Norah föddes senare på eftermiddagen den 14 december 2004.

I sanning ren och skär förundran

Ruben somnar själv, rätt stillsamt och odramatiskt, medan någon av oss läser för Norah. Ruben sover hela nätterna. Om han vaknar och kvider, somnar han om själv. Norah sover. Hon kommer inte alltid till oss på småtimmarna, i alla fall inte just nu. Det har aldrig varit något problem i och för sig - det är helt komplikationsfritt att leda tillbaka henne till sin säng.

Följaktligen skulle G och jag kunna sova också. Om vi bara lade oss. Nu är det värre än någonsin. Nattning vid 01- och 0130-tiden är tyvärr inte ovanligt. :O]

Det är ju så mycket nu. Pumlor. Julgardiner. Packning. Packning. Packning. Fundera. Packning. Tvätta. Julkort.

Vilket för mig in på våra inbjudningskort, som vi fått, skickat och med säkerhet vet att en del redan fått. Så roligt!

Jag har jobbat litet mera sista tiden. Roligt på mer än ett sätt. Jobbigt också, eftersom jag är så trött. Tyckte dock att jag fick ihop det viktigaste idag och det känns skönt då jag nu skall vara borta från jobbet till mellandagarna.
Jag har haft väldigt många patienter som behövt tolk på sistone och jag har haft förmånen att få ett par fantastiska tolkar vid två patientbesök. De samtalen har jag levt gott på - de har gett mig glad energi som räckt arbetsdagen genom.

Det är enormt stimulerande _och_ krävande att arbeta med människor. Jag kunde omöjligen ha ett roligare arbete.

Tre debuter på samma dag.

Vår lille gosse Ruben har gjort två hyfsade utvecklingssprång idag, samt smakat "godis" för första gången.
Mitt på dagen tog han plötsligt tre, fyra steg mitt på golvet. Han och Norah lekte för fullt och jag talade i telefon med damen som tar hand om allt det praktiska kring maten vid vårt bröllop, så jag kunde inte tjoa och hurra. Och snabbt som rackarn gjorde han om det. Efter detta har jag bara sett honom ta enstaka steg. Ruben är på pricken lika gammal som Norah var när hon började gå - ett år och en-och-en-halv månad.

Ruben har formfulländat några saker han har tränat på en tid, så idag klättrade han upp på vår säng och jag var så lugn att jag faktiskt lämnade sängkammaren och när jag kom tillbaka, var Ruben i färd med att prydligt ta sig ned från sängen med fötterna före. Och nu ikväll klättrade han själv, visserligen med viss möda, upp i soffan.
När jag och barnen hade vårt fredagsmys (G firar en före detta kollega som gått i pension), höll Ruben själv i mjölkglaset och drack faktiskt det mesta, istället för att bubbla i det, alternativt hälla det i fickan på haklappen. Till mjölken åt Ruben plättar med pyttelitet jordgubbssylt.
Fredagsmyset avrundades med popcorn och (början av) "Polar Express" (andra gången för säsongen :O)) och Ruben fick smaka några osaltade popcorn och det blev stor succé. Norah fick inte smaka popcorn förrän hon var drygt två - hujedamig så vi slarvar med Rubbe! ;O) Han brås på mig - han fick ta själv en gång och då tog han alla popcorn som rymdes i hans lilla hand och proppade in dem i munnen. Ganska likt hur jag gör med popcorn. Han ville ha mer med en gång - också det ganska likt mig.

Norah känns lättare att umgås med, upplever båda G och jag. Glad, glad, glad och inte alls lika många konflikter som för en tid sedan. Mina två teorier är att det antingen är det faktum att G nu är hemma mycket mera med dem än han varit på länge (just nu arbetar jag tre dagar per vecka) och att det ger en ny infallsvinkel på livet och tillvaron. Eller så har vi glidit över någon topp i trotskarusellen. Tror faktiskt mycket på min första teori. Och det är ju allt gott och väl. Barnen behöver sin far, enormt mycket. Inte bara en stund på kvällen.

H-e-r-r-e-g-u-d, så trött jag varit. Är. Man tror på något vis att man toppat formen (sömnbristformen alltså), men ack så man kan bedra sig. Det går att bli tröttare. Oroväckande. Har inte bloggat (men jösses vad jag bloggar i huvudet) och sista dagarna har jag inte gjort några dagboksanteckningar heller. Inte bra.

Vi har kört ett rejs sista dygnen med Ruben (så jag älskar det namnet - se, en son!) och hans sovvanor. Han har vaknat varje natt, fler och fler gånger och vi kände ju tydligare och tydligare att vi måste göra något. Vi fattade att han måste börja lära sig att somna/somna om utan oss vid sin sida men vi fattade inte hur vi skulle bära oss åt. Med Norah (ännu ett älskat namn - egyptiska för "ljus") var det lättare. Hon störde ju inget syskon. Men nu tänkte vi en hel del på hur Ruben skulle komma att störa Norahs sömn om han skulle gråta mer/längre än hittills.

Vi smög i alla fall igång en kampanj, utan att ha planerat det ihop. Ruben fick börja somna själv på dagen och G tog det ett steg vidare och införde rutinen även på kvällen. På litet olika sätt fick Ruben själv komma till ro, medan någon av oss antingen läste för Norah eller satt tysta bredvid men utom räckhåll för honom. Och baske mig om det inte haft resultat. Gradvis har han sovit längre perioder utan avbrott och då han vaknat till, har han somnat om själv fler och fler gånger. Vi har själva målat in oss i det här hörnet, då vi månat om Norah och gått till Ruben ganska snabbt efter han börjat kvida. Jag minns att vi avvaktade mera med Norah, men som sagt, hon störde ju ingen. Och ikväll somnade han tyst och stilla, alldeles själv, medan jag låg i Norahs säng och läste godnattsagan. På min sida hade jag att klockan var förfärande sen, mot vad den brukar vara när vi lägger barnen. Hela den här dagen har varit sen. Men det är en annan historia. ;O)

Så olika.

Det är så häftigt! Ruben och Norah är så olika, definitivt till utseende och verkligen till sättet.

I basen är båda barnen lugna och glada individer. Norah som snart fyller tre, har kommit längre i sin personlighetsutveckling. Ruben börjar helt klart skymta och han verkar ha rejält med vilja och i någon mån humör. Men vi tror att han får lov att ha det, för att kunna hävda sin vilja mot sin storasyster. Han säger ifrån blixtsnabbt och högljutt när syrran försöker ta av honom något eller manipulera hans framfart.

Ruben klättrar. Som han klättrar. Vi fick en liten, tre steg hög rutschkana av vännerna på Hertsön - den klättrar Ruben upp på. Han klättrar upp på vår säng. Häromdagen stod han på pallen i toa och höll sig i badkarskanten och måttade med ena benet uppåt. Jag fann honom på en av barnens små stolar med ena benet uppe på bordet, i färd med att äntra bordet. När man håller honom i famnen, klättrar han uppåt, mot taket eller en lampa. Norah klättrar nu, men knappt något när hon var ett år. Inte för att hon inte kunde - hon bara inte sysslade med det.

Ruben öppnar skåp och lådor. Herregud vad han öppnar. Antagligen åttatusentrehundrafyrtiosju gånger per dag. Stundtals får man kryssa fram i köket, mellan vispar, spagettislevar, pannor och grytunderlägg. Jag minns att jag _uppmuntrade_ Norah att titta i kastrullskåpet, men att intresset var mycket svalt.

Ruben är en knubbig, blondlockig smällkaramell och Norah är en slank, eftertänksam och oerhört smart liten böna. Vilket fantastiskt äventyr att få gå sida med de här två barnen och se vilka de håller på att bli!

Sol.

Norah sade imorse att "nu måste vi få fint väder" och jag förstod att hon menade sol. Jag kunde inte göra annat än hålla med henne.

Och nu har vi sol, på ett tunt täcke gnistrande nysnö.

Men solen går ned redan 14.18. Då tänder vi ljusen.

Vinter?

Kanske äntligen, på riktigt, att vintern drar igång för i år. Det snöar idag och är dryga fem grader kallt, så nu lägger sig sakta ett lager med kritvit, tyst nysnö.

Det känns som en omfamning för mig.

Kort rapport.

Det gick fort och bra hos frissan. Han tog bara en centimeter och ännu mindre bak, för att spara på längderna inför uppsättningen i februari. I slutet av januari blir det klipp och färg! Frissan vill ha en bild på mig i brudklänningen, vilket känns motigt såklart, men det är ju bara att spotta upp sig och ställa upp. ;O) Han vill också ha litet pejl på hur blommorna skall se ut, samt hur G skall se ut. Så det så.

Jag längtar så till New York! Tänk att det äntligen blir av! Det är även här mitt romantiska hjärta som spökar; jag har sett för många bra feel-good-romantisk-komedi-filmer, där ensamma och par strosar utefter New Yorks gator. För att inte tala om "Sex and the City", som är som en påse karameller - staden, skorna, väskorna och de makalösa kläderna.
Jag räknar med att mätta mitt romantiska hjärta, då G och jag strosar där i december 2008 - snö på gatorna, julpyntat i stan och en titt på den stora julgranen (vilken bra sajt - finns länk till de bästa julskyltfönstren, visserligen från 2004 men ändå) utanför Rockefeller Center. Den stora lockelsen är faktiskt julkänslan, kombinerad med städernas stad... Heh-heh - det står att trädet alltid är en norsk gran - hur fränt är inte det?! Mitt hjärta vurmar numera litet extra för det norska, då vår nyaste lille familjemedlem Tobias pappa är norrman. Det står också att en del av stammen doneras till USA:s ryttarlandslag, att ha som hinder att hoppa över.

Vilket osökt för mig in på att jag var och red igårkväll. Jag fick rida Skorpan, som är en ny bekantskap för mig. Hon är en av de hästar som kommit till stallet medan jag haft uppehåll. Hon är hög, uppskattningsvis 175 cm och visade sig ha ett jättestort steg. Hon är riktigt tjusig och det kändes litet äventyrligt att rida henne. Skorpan går inspänd och igår blev det en graman. Sista tre gångerna jag ridit, har jag fått sitta på hästar som verkligen tvingat mig att sitta ned i sadeln - mycket nyttigt. Den här stora damen kändes ibland som en gunghäst, då hon lättade turvis fram och bak och det var uppenbart att hon var sugen på att galoppera. Inte på det där nervösa, taktande sättet utan egentligen ganska stillsamt. Men tydligt. Efter ett par galoppfattningar och -övningar, backade jag ett par gångarter och skrittjobbade, blandat med trav, dels för att lugna henne men mest för att jag fegade ut litet. Detta var i slutet av passet och totalt sett var det en positiv erfarenhet. Kände mig litet mallig att jag inte blev skräckslagen och darrig i benen!