The Mountaineers.

Men.

Idag är jag ledig för att jag jobbade förra helgen. Jag jobbade med att tala i telefon två pass på fyra timmar vardera, trots hosta och ökande heshet. Jag hade ordentlig huvudvärk på lördagkvällen, då jag arbetat till tio och ett nytt telefoni- och rådgivningssystem installerats och jag hade debuterat på det.

I Norrbotten har vi nu också som sista län i Sverige sjukvårdsrådgivningen, 1177. Det innebär ett delvis nytt arbete i telefonen. Rådgivningen är densamma förstås, men med den skillnaden att vi nu får samtal från hela länet.

Norah skottade en tunnel...

Den stora grejen då blir att klura ut vilken som är deras närmaste vårdcentral, eller sjukhus och rutinerna på det stället - får patienten bara dyka upp, skall vi ringa innan, skall en tid bokas och så vidare.

Nytt är också att vi tar emot alla akutmottagningars samtal för att göra en bedömning även där. Många människor ringer nämligen till akuten, istället för sin "närakut", i Luleå disriktsläkarjouren i Landstingshuset.

Jag tror i alla fall att jag överansträngde mina krassliga stämband den där helgen och att det är därför de fortfarande inte är helt friska. Jag är fortfarande hes, men klart bättre.

... som Ruben...

Så idag var planen att barnen och jag skulle ratta bilen upp till mamma och Harry för att mysa litet. Barnen är också lediga idag. Men då väckte mig en gråtande Ruben med förtvivlade rop från sin säng vid halv sex imorse.

Han sade att han hade ont i magen och sedan utbröt visst tumult. Jag minns inte riktigt vad mer han sade, medan jag lyfte honom ur sängen och mot toa, men på vägen började han att kräkas i alla fall. Det kom litet på hallgolvet och sedan hittade vi toan.

... sedan rev. :)

Efteråt kröp vi i säng igen, Ruben hos mig. Norah sov ostört. En timme senare var det dags igen. Jag hörde honom sucka djupt några gånger och så lät han litet desperat igen. Vi skyndade oss till toa medan jag sade åt honom att han inte fick kräkas i sängen. Stackars liten gosse. :*

I säng igen efteråt och sedan var det Norah som kom till oss ungefär en timme senare. Hon sov en stund med oss hon också, men steg upp sedan. Strax efter halv nio kräktes så Ruben igen, men sedan har det varit lugnt. Jag kände mig som ett frågetecken kring varifrån det här dykt upp. Jag ringde i alla fall förskolan, för att de skulle få veta att Ruben var sjuk. Då fick jag veta, att det redan var fyra magsjuka barn på avdelningen.

Jammendåså. Då fattar jag. G har lämnat och hämtat nästan hela veckan, så om han inte uppfattat eller om förskolan missat att berätta det vet jag ej, men därför visste i alla fall inte jag.
Han har inte velat äta något, men jag bjöd honom just på fyra, försiktiga klunkar vatten. Båda barnen sitter i soffan nu och kollar på kortfilmerna om Bärgarn, som Ruben fick av morfar i födelsedagspresent.

Jag skall snickra ihop en lunch åt oss och sedan skall vi fundera om vi vågar åka upp ändå. Med god handhygien och egen handduk till Ruben, så borde det gå. Värre kan det dock vara för mig själv, då Ruben och jag hade ett försvarligt pusskalas vid läggdags igår. :) Så mysigt, men så potentiellt smittsamt så här i backspegeln... :|

Så åkte de.

Sex män betraktar en del av sin utrustning. Maskiner och bränsle. Undrar om de gruvar sig något, de där som aldrig kört? ;) Men - de är förstås män och har man aldrig gjort en grej, så vet man ju inte heller vad man skall förvänta sig. Men en skoter är litet som en häst (mycket litet) - man kan liksom inte bara åka, utan man måste arbeta med körningen också.

De for mitt på eftermiddagen, hämtade upp den sjunde mannen och G ringde alldeles nyss och meddelade över dålig mottagning att de kommit fram, höll på att titta över att de hade allt och sedan skulle de gå och sova.

Kör försiktigt grabbar!

Seriöst sugen.

Behövs ingen närmare presentation - Lapporten.

För första gången på rätt många år, känner jag nu igen ett sug efter att gå i fjällen. :)

Inspirerad av G's alla förberedelser inför deras fjälltur, som inleds idag med bil upp förbi Jokkmokk till Björkudden och Langas Camp där de äter, bastar och sover ikväll. Fredag kör de skoter genom våra vackra fjäll förbi Kebnemassivet till Abisko, där ånyo bastu, mat och sängar inväntar rätt möra kroppar.

Lördag kör de tillbaka till Björkudden, men en annan väg. Då har de tillryggalagt cirka 500 kilometer, vilket jag tar för givet är ganska mastigt på två dagar - särskilt för dem i sällskapet som aldrig kört skoter förut. De sover i Björkudden till söndag, då de kör ned till kusten igen.

Två barn och därmed svår brist på energi har legat i vägen för vandringarna som jag och de andra Fjällfjällorna företog oss under några år. :) Vi har pratat i omgångar om att vi borde gå igen, men det har bara blåst förbi som en stilla fläkt.

Vad tror ni damer - är det i år vi går igen? :)

Trend.

Bilden är tagen en morgon den här veckan, när jag skulle väcka Ruben och han sov så skönt. :)

Vi hoppas. Och det är ju garanterat sant. Frågan är bara hur länge till det tar, innan Ruben sover sammanhängande? Men nu har han inte hörts av på fyra nätter i rad. Det är stort i vår familj. :)

Natten till igår kom han till vår säng, men som han brukar, helt tyst. Han ropade inte innan eller så. Så det räknar jag inte. Att komma till föräldrarnas säng, det sysslar alla barn med någon period, som kan vara kort eller lång eller sporadisk.

Tvivelaktigt rekord.

Jag vet inte om det är för att jag är sjuk som jag fått ett av de värsta utbrotten av acne i vuxen ålder. Jag började hosta litet i fredags och arbetade sedan lördag och söndag med att tala i telefon på jouren, trots att jag då var hes och hostade.

Sedan dess har jag varit hemma, mycket hes, men med avklingande hosta. Det har varit rent ansträngande att prata, att pressa ut ljud ur halsen. I slutet av förra veckan och början av denna kände jag mig dessutom förkyld, men inte längre. Jag minns inte när jag själv senast varit hemma och sjuk i fyra dagar...

Nu har jag i alla fall tre brontosaurfinnar på hakan och minst två små. Det ser förjäkligt ut. :( Kommer ju att ta hela denna helg också att läka ut skiten. *muttra*

För inte kan det väl vara ostkrokarna jag åt i lördags som är bovarna? ;)

Sinne för detaljer.

Skulpturen heter "The Bronco Buster" och gjordes i brons i slutet av 1800-talet av Frederic Remington.

Eller kanske med ögon mycket känsliga för hästar? ;) I alla fall har jag alltid älskat denna skulptur och hett önskat att jag hade en liknande. Den syns alltid i scener som utspelar sig i Ovala rummet (gud så knasigt det låter - mera känt som the Oval Office, USA's presidents arbetsrum).

Anar att alla hästälskare ser den lilla skulpturen och den syns för den uppmärksamma alldeles bredvid julgranen i bilden av arbetsrummet som finns här. Klicka, så blir den större. :)

Nu måste jag slita mig från tangenterna, ta lunch och göra något vettigt! ;)