"-Klim? Klim? Klim? Milk?!"

Rubriken ovan skall läsas med mycket frågande tonfall och asiatisk-amerikansk brytning. XO) :OD Meningen uttalades av en servitör på Carnegie Deli, ett genuint matställe dit G och jag sökt oss på inrådan av en kollega (New Yorker!) till syrran.
Det var den enda regniga dagen under vår resa och som det regnade! Exakt hela dagen. Vi hade följt väderprognoserna och var någotsånär beredda på det och hade planerat inomhusaktiviteter = shooooooooooooooppiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiing!

Men vi började med brunch på ovannämnda ställe. Det var ett stort ställe, olikt de flesta andra ställen vi ätit på, som varit små. Herregud så många Starbucks vi fick passera för att där inte fanns mer än fyra sittplatser och dessa givetvis var upptagna... XO)

Borden var mikroskopiska och stod galet tätt ihop, så stämningen var omedelbart väldigt intim. Vi skramlade in från regnet och blev nedsatta vid väggen. Armbåge vid armbåge med ett annat par, som faktiskt hann äta upp sitt och gå, för att genast bli utbytta mot ett annat par, medan vi satt kvar. Första paret var yngre än vi. Det andra paret var äldre än vi och socialiserade sig med oss så pass att vi fick veta att de också var turister. Amerikanska dock. Fyra bord stod så där tätt ihop, innan det kom ett mellanrum som var så pass stort att människor kunde färdas där.

Här provade vi i alla fall mackor New York-style, vilket innebar att de var STORA! G's macka var en "Hot Pastrami Sandwich".

Att vi blev kvar så länge, berodde på att vi också var tvungna (yeah right! ;O)) att prova deras cheese cake, som enligt någon av våra uppgiftslämnare var "to die for!".

Efter detta var vi ju fullständigt och absolut sprängmätta. Vi raglade ut i regnet igen och styrde kosan mot F.A.O Schwarz. Å, det var galet, det var underbart och man hade kunnat handla hur mycket som helst. Vi handlade i alla fall fina julklappar till våra och syrrans barn där.

Sedan skulle jag till Macy's. Och här skildes mina och G's vägar åt för första gången. Det var stort! ;O) G for till hotellet med alla leksakspåsarna och jag letade mig mot Macy's. På vägen dit ramlade jag in på en Billabongbutik och shoppade åt Oskar och Frans. Sedan gick jag in på en Old Navy-butik och spann lös, för där fanns jättemycket fina kläder till perfekta priser. Köpte en favoritkofta där samt varsitt par favoritmyspysbyxor i tunn fleece till syrran och mig. Det blev mer också och G hann komma dit och fick också handla sig flera tröjor och två par jeans.

Sedan blev det Macy's. Det var jätteflott och det fanns hur mycket som helst där. Jag och syrran hade enkelt kunnat vara där en hel dag, men nu blev det endast några timmar - inkluderat ett skräckfyllt möte med tomten (jeeeezz... Sitta i tomtens knä när man är fyllda fyrtiotvå... XO)) samt middag.

G på, som han uttryckte det, "handlingsspray"! Några våningar upp i Macy's blev plötsligt rulltrappan väldigt gammal och det (kan inte den tekniska termen för de där åsarna som glider in i vartannat i rulltrappor) som G står på är i trä.

Upp två kilo... XO)

Jag har gått upp exakt två kilo under den här resan. Kände det såklart på kläderna redan medan vi var där. Hoppades att jag bara var litet svullen. ;O)

Men det kanske inte var så konstigt, med tanke på det vi åt, eller egentligen portionsstorleken, som för mig personligen var minst dubblerad, eller kanske litet mer än så också... :OP Tänkte att vårt idoga promenerande skulle uppväga en del, men inte nog på långa vägar tydligen!

En av "bruncharna" vi åt på det som blev vårt "stamställe", The Grey Dog's Coffe.
Amerikanerna hade godis också, men det var i sanning inget att ha. Fyllde dock en fin burk med plockgodis, för att jag ville ha... just burken. XO)
Slutligen, på begäran från Bästisen - ett till skyltfönster! :O) Detta och det första skyltfönstret hör till Bloomingdale's. Ett av de varuhus jag INTE var in i. Av uppgiven hänsyn till en intill döden uttråkad G. ;O)

Hemma igen!

Vi kom hem i eftermiddags, hem igen till våra två små barn som vi längtat efter gränslöst, men som vi ändå släppte litet taget om medan vi var borta.

Allt har gått suveränt bra! Hotellet var perfekt i all sin enkelhet och även om vi shoppat en del, så är det faktiskt ätandet som vi lagt tyngdpunkten på. Och så har vi gått. Och gått och gått och gått!

Staden är underbar och som en hommage till min älskade syster, lägger jag ut den här bilden som en försmak på våra upplevelser (några gånger önskade jag att jag haft syrran som resesällskap - det är inte alltid optimalt att resa med maken! Intressesfärerna överlappar inte helt bra! ;O)).

Aahh... Them bags! :O)

Inställt!

Snöstorm. Force majeure. Vår flight är inställd.

Guuuuuuuuuuuuuud så glad jag är att vi inte flyger vidare från huvudstaden förrän imorgon. *puh* Den stora nackdelen blir förstås att vi får mindre tid med våra syskon. Den stora fördelen är att vi får en massa fler timmar med barnen och att jag plötsligt känner mig jätteavslappnad... :OD

Nu flyger vi istället sen eftermiddag härifrån - kl.1320 imorgon lättar vi mot Amerikas Förenta Stater! :O)

Packar!

Packar seriöst nu! Än så länge ligger allt framme på sängen. Överdelar, nederdelar, trosor, sockar, kalsonger, bh:ar. Packa light, packa light - det lär komma med fler saker hem än dit! :O) :O) Resglädjen har landat, allt (nåja... ;O)) går lätt! Vi ska iväg, vi ska iväg själva, vi slipper allt ansvar förutom för oss själva i några dagar. Vi får ett exceptionellt miljöombyte och jag är märkligt attraherad av en stad som jag aldrig besökt förut. *glad*

Som en stor bonus, får vi träffa syrran och hennes familj en snabbis, kanske svåger och svägerska också. Farmor har varit gudomligt snäll (som alltid!) och gjort palt idag som vi önskat oss. Barnen är mycket med farmor och farfar också, så att vi hinner göra mycket av det som måste göras.

Nu åter till packningen!

Kurera?

Honung, Strepsils, Echinagard, Nipaxon - det är vad G och jag tillsammans lastar i oss just nu, för att försöka mota alternativt knäcka de eländiga bakterierna och virusarna som struttar runt i våra blodomlopp och ställer till det. *suck*

Huvudfotingar!

Jag oroade mig (förvånad någon? ;O)) länge för att jag låtit Norah rita för litet och för när hon någonsin skulle börja rita de klassiska huvudfotingarna. Jag har såklart inte tagit reda på när det är normalt att ett barn brukar rita huvudfotingar och det är väl i och för sig helt ok, för slutorden blir alltid att det är väldigt individuellt.

Sedan i höst har det dock börjat synas huvudfotingar (jag minns när hon ritade sin första; tyvärr inte exakt när, men jag minns att det var på den magnetiska ritbrädan) och idag producerade hon ett verk som fick modershjärtat att svälla. Plötsligt kryllade det av huvudfotingar på en liten rosa teckning. :O)
När jag nyss bestämde mig för att avbilda den och lägga in den här, hittade jag den inte. Letade här och där och hittade den till slut i soporna. Huvudfotingarna var omsorgsfullt utklippta och så hade några fler detaljer hamnat på bilden. Jag räddade den ur soporna och nu skall den upp på väggen!

Börjat packa.

Jag har börjat packa. Heh-he. Jag köpte häromdagen en minitub tandkräm på Apoteket och släppte ned den i vår nya necessär från IKEA Family. Så - jag har börjat packa! Sedan har jag blivit tråkad av både G och min far med sippa kommentarer om att det nog finns tandkräm därborta. Gud vet vad de har i sin tandkräm - jag tar med den här lilla. Om den inte räcker, får vi väl vara äventyrliga och köpa en amerikansk. ;O)


Och så kan man hitta sådana här pumlor! *yay*

Nio månader.

Så länge varar en graviditet (kan ju bara inte låta bli den kommentaren!) och nu ÄR DET SNART DAGS FÖR OSS ATT ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅKAAAAAAAAAAAAAA! :O) :O) :O)

Vi har varit gifta i nio månader och bröllopsresan närmar sig med fasansfull hastighet! ;O) Jag har hela tiden vetat att det skulle bli så här - ingenting, ingenting, ingenting och så jösses, nu är det dags!

Om två veckor, nästan på minuten, åker vi till Stockholm för att där träffa våra syskon litet, innan vi sedan dagen efter lättar mot NYC.

Vad har vi då förberett? Ja, jag har skaffat nytt pass (fel efternamn på det gamla!). Igår var vi till min far och scannade in passen, våra körkort, försäkringspapper från försäkringsbolag respektive kreditkortsutgivare. Vi tänkte webba de dokumenten, så att vi kan visa att vi hade dem om det värsta (nåja...) skulle hända och vi skulle bli papperslösa.

Ingen som helst packning existerar ännu. Jag vet att det kommer att ske under helgen innan avfärd. Jag är inte kapabel att packa tidigare än så. Vi har fått kontakt via syrran med en New Yorkare, så jag skall skriva honom och fråga om klädtips inför vistelsen. Jag anar att det kommer att vara kallt, men är det blött mestadels eller torrt? Styr val av skodon en aning. Jag tog faktiskt och behandlade mina snygga svarta vinterskor häromkvällen, med New York i bakhuvudet. Snart skall de sulorna trampa New Yorks gator. Hur fantastiskt är inte det? :O)

Igårkväll fick vi en stor, fin papperskarta av fadern sedan han var där. Jag satt och tittade på gatorna kring vårt hotell och kände plötsligt att "tänk om jag aldrig vill åka hem igen?". Fast då måste vi förstås ta dit våra barn! ;O)

Vi har ett mycket viktigt brev att skriva innan vi åker. Jag har för avsikt att för våra närmaste deklarera vilka vi vill skall ta hand om våra barn om det _verkligen_ värsta skulle hända. Detta för att alla skall veta det och inga diskussioner skall kunna uppstå.

Äh, måste väl gå och få något gjort idag också. :O)

Frustration... :O(

Vad är väl en vernissage på Lindbergs med Anna Toresdotter på plats och vad är väl en lagerrensning hos Gneis här i Luleå - mot en jaktdag ute på ön? Som vanligt _låter jag_ G gå först.

"Räkna till hundra"
Jag har lånat den här bilden från Anna Toresdotters hemsida och förutom att jag älskar motivet, färgerna och känslan, så tycker jag att titeln är väldigt passande - för mig, i den här tiden... ;O)

Dammråttor.

De förökar sig genom delning. Tro inte annat. Jag har nämligen sett det med egna ögon ikväll.

XO)

---> Bilden har jag lånat - och jag har frågat om lov! - från Isa i Piteå. Jag fann bilden på hennes blog och som grädde på moset visar det sig att hon gör jättefina bilder till försäljning, som attraherar åtminstone mig!

Jag vet om...

... en HEMLIS!! :O)

Svårt.

Som att försöka hålla en tornado inne i en spröd rislampa. Så känns det att hantera Norah morgnar och kvällar just nu. På förskolan märks inget enligt lärarna, men här hemma känns det riktigt dåligt, alldeles för ofta.

Vår godmodiga, glada Norah är tillfälligt nästan ur sikte. Hon säger "nej" och "jag vill inte" till allt. Hur man än gör något, så gör man det fel. Och när det inte blir som Norah tänkt sig, så bryter stormen ut. Tårarna sprutar och hon gråter och skriker.

Jag oroar mig för allt, som vanligt. Måste nog ta en titt i Trotsboken och se om jag finner stöd där. Och gud så glad jag är att vi är två vuxna som delar på det här. :O/

Själv är jag faktiskt sjuk. Jag började känna mig litet lätt frossig redan på förmiddagen igår på jobbet. När jag flexde ut på eftermiddagen, hade jag frossa på riktigt. Inatt har jag frossat och hettat om vartannat och imorse visade termometern 39,1 grader. Jag har legat hela dagen i soffan och sovit varvat med tv-tittande. Jag har en konstig smak i munnen som gör att allt får en litet kemisk, plastig smak som jag äter. Inga som helst förkylningssymtom, utan bara ont i huvudet och kroppen. Svettas fortfarande av och till, känns tyvärr inte helt sannolikt att gå till jobbet imorgon.

Nåväl, den som lever får sig. :O)

Å herregud.

Bara finnarna kan göra en sådan här chokladbit. Köpte den i söndags, när Bästisen och jag fick en heldag på IKEA i Happis. G och jag har delat på den nyss, till varsin tekopp. Å, den var supergod. God mjölkchoklad men framförallt god, god smak på lakritsfyllningen. För dem som inte gillar lakrits, måste den väl te sig som en styggelse. Men för oss andra... Mmm! :O) Lakrits, salt, söt - kan verkligen smaka olika och även om det faktiskt är min eviga favoritsmak när det handlar om godis, så gillar jag inte alla. Den skall vara salt, med litet sötma i bakgrunden. Litet pepprig kan den vara, men inte för mycket.

Hmm... Måste vi tillbaka till IKEA nu (fast chokladen köptes förstås på Candy World vägg-i-vägg med det stora varuhuset. Candy World är i sanning ett paradis för oss som gillar godis!)? ;O)

Norge gör bra saker!

Hur kommer det sig att NRK och Meteorologisk Institutt tillsammans kan ha en vädersajt som visar vädret i Luleå mycket mera akkurat än SMHI:s hemsida?
På Rubens födelsedag (och S's!) var det ett hiskeligt väder med styv kuling, regn och 1,25 m över normalvattenståndet. SMHI (på tv; kollade aldrig ens deras webb. Har slutat kolla deras webb för länge sedan, då den var fullständigt irrelevant i alla fall för Luleå) utlovade kuling längs hela ostkusten även kommande dag, medan yr.no lovade milda vindar omkring 5-6 m/s.

Svärföräldrarna oroade sig något (i alla fall svärmor ;O)) för att de ej skulle kunna ta sig hem dagen efter, utan - hujedamej - skulle vara tvungna att stanna en natt till i stan. ;O) Jag var nyfiken på att se hur den norska sajten skulle stå sig och nog gjorde den det. Det fläktade fina, lagoma vindar hela den dagen, solen sken och svärföräldrarna puttrade hemåt på eftermiddagen.

Här var det välgörande vackert väder i påskas!

Jag har lagt upp Luleå, New York (borough of Manhattan), Townsville, Sydney, Krabi och Stockholm som "mina städer" på startsidan, så att jag lätt kan kasta ett öga och fantisera litet om väder... :O)

Så har jag just upptäckt och hastigt förälskat mig i ett för mig nytt smyckesmärke - bjørg. Och, japp - det är norskt! En strålande vacker norska med friska, vita tänder, har döpt sin design efter sig själv och jag gillar citaten. :O) Kommer ni ihåg i vilken film ni hörde: "-You had me at hello"? ;O)

Och så är det ju förstås min systersons pappa - han är norsk! :O)

Snabbkatastrofer.

På extremt kort tid ikväll, hann Ruben med att kissa på fina gröna mattan samt en stund senare rapa, med oväntad substans på kropp och golv som följd. Således hann jag bara sanera mattan och fösa ungarna in i deras rum, så hände nästa olycka, som i efterförloppet innebar en snabb avspolning i duschen samt sanering av golv. Allt inom loppet av jag skulle tro sex, sju minuter. XO)

Nu skall jag gå och sätta mig i soffan med en kopp te och äta upp resterna av gårdagens tårta! G kanske gör mig sällskap, om han kommer lös från sin dator. ;O)

Kalas!

Ohoj, vilket kalas det blev! Nu är klockan galet sent men jag skall försöka hålla det kort.

Delar av familjen samlades precis som jag skrev tidigare. Dessutom kom Hertsövännerna och hade med sig ett paket till Rubbe. Ett jättefint pussel och med ett favoritmotiv (mammans, än så länge) - hästar. Väl uttänkt av dem!

Norah var ganska ledsen och frustrerad över att Ruben skulle få paket och grät och protesterade en del. Vi visste ju att hon också skulle få några paket, men ville att Ruben skulle få börja öppna och få vara huvudpersonen. Det löste sig - Norah fick hjälpa Ruben att öppna paket, vilket var ett hyfsad substitut för egna presenter.

Ruben öppnade ganska stillsamt de första paketen, men temperaturen höjdes då han öppnade lillkusinens (och mosters och onkels) paket, med en fin leksakstelefon - en lur med ljudliga knappar och mjukis på toppen. :O)Riktigt ivrig blev han när han började dra papperet av morfars paket. Jag var beredd eftersom jag visste vad det var - en vit PT Cruiser (önskemålet var en bil som liknar morfars firmabil, som sonen talar om ibland). Lådan hade fönster och Ruben tittade ned i lådan och pekade upphetsat "-Titta!". Helt fantastiskt att se sådan ohämmad, genuin glädje! :O)Sista presenten brakade det iväg riktigt, då Tuva med mor och far kommit och Ruben fick en liten förpackning med miniversioner av flera fordon. Ruben upphov det gällaste lilla tjut jag hört något av barnen alstra och så lade han av några jättenöjda, skorrande "-ha ha, ha ha!" innan han på allvar gav sig i kast med att få ut dem ur paketet. De små fordonen är av märket Viking Toys och de är enkla, runda och roliga i klara, glada färger och så rullar de sååå lätt! De är roliga att rulla omkring med! :O)

Vi (mest G, som vanligt :O*) lyckades ordna en helt okay middag till sju vuxna och två barn; fylld, inbakad lax med fräsch smak av citronzest, hummersås och till det stomp på mandelpotatis, spetsad med parmesan. Efteråt "rulltårtstårtan" (svår att beskriva :O)), som vi också bjöd på på G's och mitt 80-årskalas för drygt två år sedan. Fast den här gången hade vi fyllt den med banan och chokladkräm, toppat med fluffig grädde och stora, färska hallon och björnbär upperst! Tårtan räckte på något märkligt vis till till alla (hoppas jag - har ingen koll på om alla tog för sig)!
Ruben, Norah och Tuva hade roligt, men allt har ett slut och plötsligt hade alla åkt utom farmor och farfar. Snart fyller Norah år! ;O)

Ruben!

För två år sedan hade vi varit föräldrar till Norah i dryga ett år och tio månader och till den här nye lille pojken i drygt två timmar. G och jag var förbryllat fascinerade av hur Ruben såg ut - nyfödd, med svullna ögonlock som gjorde att han såg lätt asiatisk ut och med litet tillplattad näsa. :O) Alla anletsdrag rättade till sig så småningom och farbror J som inte sett honom på ett tag, tyckte tydligen att Rubens ansikte smalnat något nu sedan tidigare i höst och blivit tydligare (om nu G återgav det rätt... XO)).

Jag minns att busiga Tuva genomgick samma metamorfos; en period hade hon nytt och mognare utseende för var gång jag såg henne! Man ser det nog inte lika väl på sina egna barn, som man ser varje dag och varje stund.

Ikväll samlas en del av familjen kring Rubbe. Farmor, farfar, morfar, farbror och faster och så Tuva med föräldrar. Och så storasyster, mamsen och papsen förstås.

Det blir kul! :O)

Ruben, för ett år sedan.

Tre oerhört viktiga nätter.

Tre nätter i rad har Ruben sovit utan att väcka oss. Alla tre kvällarna har han vaknat till på vanligt vis, men tidigare än vanligt, redan innan vi lagt oss. Men sedan har han sovit. Tyst och stilla. Igårkväll kom han överraskande upp en sväng när han redan sovit flera timmar, men tyst och stilla. G hade bara lagt honom igen. Imorse steg han också upp i vanlig uppstigningstid, men tyst och stilla. Ingen gråt alls.

Några fler nätter än de tre senaste, har Norah samtidigt börjat komma upp alldeles själv för att gå och kissa. Vi försökte för en tid sedan att ta upp henne på kvällen för att kissa, men det har runnit ut i sanden för jag tror att vare sig G eller jag egentligen trodde på idén. Jag vet inte om ett barn verkligen lär sig att kissa på natten, bli torr på natten, med att man drar upp det mitt i dess sömn? Ibland sov Norah så djupt, att jag märkte hur galet det var att ta upp henne överhuvudtaget.

Då känns det här mycket bättre - att Norah kommer upp själv och kissar. Det finns nästan alltid kiss i blöjan i alla fall, men det måste vara en god början. På dagarna är Norah helt torr nu, egentligen sedan de började på förskolan tidigare i höst. Norah har varit semitorr jättelänge, men ofta fuktat litet i trosorna, men nu har det också upphört. Om hon sover middag, sover hon utan blöja, men får lov att kissa just innan hon lägger sig.

Vad som förändrats? Ja, inte just någonting. Vi har dock just de här tre kvällarna fått barnen i säng i god tid, de har somnat omkring halv åtta och Ruben har sovit middag ordentligt på dagis.

Jag har sagt det förr och kommer att säga det fler gånger - hoppet är det sista som överger en! ;O)

Hålla intresset uppe?

För att det skall finnas något att läsa här, tipsar jag så länge gärna om en blog som jag börjat läsa bara för att den är så himla rolig. Korta, ofta humoristiska inlägg av en småbarnsmamma i huvudstaden. Börja gärna med inlägget "Satan" och glöm för allt i världen inte att läsa kommentarerna! :OD

Via bloggen ovan, snubblade jag in på en annan blog och där rekommenderar jag "Ap-kärring" som lämpligt första inlägg. :OD

Jag har skrattat så jag kiknat då jag läst de här inläggen, faktiskt stod G och jag sida vid sida och fick kramp i skrattmuskulaturen. :O)

Så håll tillgodo!

Saker jag skulle vilja blogga om, men inte orkar (just nu)... ;O)

Jag saknar min radio.

Min ridlärare, som inte har en aning om vad hon gjort för mig.

Leffe.

Sommarminne II.

Från gourmet till gourmand.

Sluta se på tv?

Jag återkommer. Hoppas jag.

Oj då!

Råkade just lyfta blicken och blev varse att det faller jättestora snöflingor rakt ned till marken. :O)

Livade upp barnen, gjorde dem uppmärksamma på fenomenet. Vi tjoade och stimmade litet på köksgolvet, innan vi rusade till deras rum för att se bättre. Det var utlovat regn idag, men eftersom termometern bara just visar bråkdelar av en plusgrad, så kommer väl litet som snö.

Det minskar redan, men första snön har gjort entré!

Peter kom till oss igår och han och G är tillsammans med Hertsöpappan och några till jägare ute på ön och jagar räv. Jag avundas dem inte alls!

Nu måste jag gå och bädda alla sängarna och städa upp litet i barnens rum, innan lunch!

"-Trösta mig!"

Så ropade Ruben alldeles nyss, precis när jag var på väg in genom dörren till honom. Han har redan gråtit till tre, fyra gånger och nu passade vi på att flytta över Norah till vår säng. Vi har ännu inte gjort som vi sagt att vi skall göra - lyfta över Norah redan innan Ruben börjar gråta, så att vi får låta honom testa att somna om själv litet mera. Som det är nu, går vi ju till honom i stort sett genast, eftersom vi inte vill att han skall väcka Norah, vår lilla lugnt sovande ängel... ;O)

Ja, ja, så vad skall man göra annat än trösta honom? ;O) Det är svårt att låta bli en direkt order... :O)

Nya vitvaror?

Grannen har kastat ut sina gamla vitvaror på gräsmattan. De är en stor familj och det ligger två skåp ute, likadana, delade, kyl uppe, frys nere. Men jämfört med vårt kylskåp som är omkring 30 år gammalt, ser de ju absolut sprillernya ut... XO) Helt sant alltså. För mina ögon ser de helt nya ut.

Också en debut...

Vi har just kommit hem efter en fantastisk middag på Kyrkbyns Kök & Matsal. Hamnföreningens styrelse äter middag en gång per år, som en liten belöning för allt frivilligarbete som utförs i hamnen under året. G fick till kaffet en fyra Suntory, japansk whisky, som vi förstås hörde talas om i den fantastiskt märkvärdiga filmen "Lost In Translation".

Den debuten jag åsyftade i rubriken begick jag sedan själv. Klockan drygt 2230 stolpade G och jag in på Kvantum eftersom jag skall ha med mig frukostgofika på jobbet imorgon. Herregud. Har litet svårt att förklara varför, men det känns jättehemskt att vara ute och handla sådär sent. Känns som att då vill jag bara vara hemma, inom hemmets väggar, lugnt, skönt för min trötta kropp. Och inte var vi ensamma i butiken, inte alls. En massa människor var där och handlade. XO]

En annan och märvärdigare debut skedde också ikväll, för att G och jag överhuvudtaget skulle kunna lämna huset samtidigt. Pappa satt barnvakt!

Trodde aldrig jag skulle komma dit, men nu fanns inga alternativ. Och det gick ju hur bra som helst förstås. Vi hade bokat restaurangen 1930, för att vi skulle hinna lägga barnen innan. Pappa har aldrig bytt en blöja, eller borstat en tand, eller skött om att få i säng något barn - mamma gjorde allt det när jag och syrran var små. Sagt och gjort - med en fruktansvärd disciplin roterade jag och G genom middagsmaten, ett kvällsbad, kvällsmat, tandborstning och sagoläsning, så att det var avklarat till omkring 19-tiden.

Så satt G kvar i barnens rum, för att Ruben skulle somna snabbt och inte springa upp fyrtioåttanitton gånger och till slut hastade vi iväg.

Jag sms:ade pappa under kvällen och frågade om barnen var tysta och han svarade kort "jodå". Och då menade han förstås att just när jag frågade, så var de tysta. ;O) För han hade haft en del att göra.

Vi hade ju berättat hur tyst och lugnt de sover 99 av 100 kvällar, fram till 2330 (återkommer till det), då Ruben brukar starta sina nattliga oroligheter. Och till dess skulle vi ju vara hemma.

Nu är jag inte klar över tidslinjen, men i korthet så hade detta skett:
Ruben kom upp. Han var kanske litet ledsen och fick sitta och titta på tv (!!!!!!!!!!!!!!!) med morfar en stund. Det var bra, tyckte Ruben. Medan de satt där, började Norah gråta (exakt hur ovanligt som helst). Morfar tar Rubbe under armen, lägger honom, tröstar Norah som lugnt somnar om. Sedan sitter "moffan" kvar i mörkret med Rubbe till han knoppar in igen. Och sedan sov Ruben hela den natten, med ett avbrott tror jag. Kanske moffan skall få lägga den gossen fler gånger? ;O)

En gång, när Ruben sov... ;O) Pantern ligger troget bredvid.

VAB

Krasslig men med tungan rätt i mun! Det ÄR klurigt att "kippa!"! ;O)

Idag har jag VAB:bat för första gången i livet. En sen debut! ;O)

Rubbe är litet krasslig; han har haft något på gång och natten till idag blev det jobbigt för honom. Han är ändå pigg, men hostar litet och producerar tjock, grön snuva. Två, tre gånger idag har han sett uppfordrande växlat med bedjande på mig och sagt "dagis!" och låtit mig förstå att han ville dit. En gång satte han på sig mössa och stövlar och var beredd. Det är så rart!

Apropå att klä på sig, så har Norah just erövrat sitt "påklädningskörkort". Det är en snillrik sak som barnens förskola instiftat. Barnen får en guldstjärna för var gång de klätt på sig/av sig ordentligt inklusive hänga upp och lägga kläderna där de skall vara. När de har fått fem stjärnor, får de sitt eftertraktade påklädningskörkort.
Det var föräldramöte för bara ett par veckor sedan och en pappa där sade att det är helt perfekt med de där körkorten, för om barnen tjorvar med påklädningen, kan man bara nämna litet om att deras påklädningskörkort kanske dras in om de inte klär sig ordentligt. ;O) :O)
En annan förälder visste att någon annan förskola hade snappat upp idén och höll på att införa den. :O)

Imorgon har jag min lediga dag, så vi får en lugn morgon. På eftermiddagen pyser jag iväg på första träffen i min klädsömnadskurs. Hur kul skall inte det bli på en skala?! :O) Jag fick ett il i helgen som var och sökte reda på tygerna och mönstret och har ikväll suttit och tittat litet på det. Känns litet gruversamt; det är så länge sedan jag sydde något i klädväg. Men äntligen skall min kappa få träda ut ur tygbunten! :O)

Klart!

I fredags, medan G kom upp till stan och hämtade oss, klarade resten av jaktlaget av att avsluta jakten genom att fälla den sista kon. Tolv vuxna djur och fyra kalvar totalt har fällts på de tre öar som ingår i viltvårdsområdet. Kalvjakt kommer att ske under hösten, men den hoppar G över. Fast man vet aldrig - Hertsövännen är bra på att liva upp G och få med honom på jaktturer! ;O)

Älgfesten var som den var - fokus ligger på glad samvaro över älgköttsoppan och i år var soppan verkligen jättegod! Det låter dumt, den är alltid god, men i år var den extra god. Köttet var superfint, klimpen var mumsig och så kändes soppan mindre fet än vanligt. Några personer premierades för sina insatser, främst kvinnorna som lagat all denna köttsoppa (till närmare 60 personer) samt bakat kladdkaka som visade sig vara årets efterrätt. En i jaktlaget som gjort särdeles mycket under kylrumsbygget fick en skjutkäpp och minsann fick inte G (kassör i vvo:t) en fin liten yxa för sitt arbete med vvo:ts hemsida. G hade smusslat och förberett skjutkäppen och visste nog inget om att någon annan i laget smusslat och förberett åt honom!

Vi hade trevligt sällskap av Hertsövännerna som sedan djärvt stävade över fjärden hemåt i mörkaste natten (de for vid 22-tiden). Svärföräldrarna och svågern satt i andra änden av lokalen så vi såg inte dem så mycket. Men vi ser ju dem annars, så det gjorde väl inte så mycket! ;O)

Igår finstyckade vi och jag var faktiskt med och hjälpte till. Jag har sedan vi fick barn aldrig kunnat hjälpa till, för de har antingen ammats eller krävt omvårdnad, varför jag utan att ha tänkt efter en sekund var helt inställd på att jag inte skulle kunna vara med i styckning och paketering i år heller. Det är ett arbete som jag inte direkt längtar efter, men när man väl står där, allihopa, småpratar, skär, skär, skär och spekulerar i om även den här biten är innanlår ;O), så är det inte alls tokigt. Nu är det i alla fall klart.
För att fira, ställde vi till med en härlig middag på potatisgratäng, stekt mandelpotatis, sallad, kantarellsås och så färsk älgfilé. Vin dracks till och det blev så lyckat, att vi funderade på om vi skall göra det till en tradition - att genast efter avslutad jakt inmundiga den goda filén, som man annars andäktigt sparar till något "tillfälle". G's faster med make delade måltiden med oss, till allas nöje!

Båten for G och sonen och parkerade för vintern. Jag bytte gardiner i vårt rum och kuddfodral på sängen - "vinterställde" rummet - och bytte sängkläder. Vi förbereder oss så sakteliga på höstens förfallsperiod, som innebär en ganska lång tid då vi inte åker ut till ön, därför att föret inte riktigt tillåter det.

Sommarminne I.

Målet eller vändpunkten på vår bilsemester i somras, var Örnsköldsvik och den ambulerande utställningen Star Wars The Exhibition. Jag råkade höra om den på radion på vårkanten och kände att det nog skulle vara möjligt att åka dit. Och har jag tänkt tanken, så är det som om en obönhörlig kraft sätts i rullning till det händer, det som jag tänkte. ;O)

Utställningen var så bra som jag någonsin kunnat föreställa mig. :O) Det hade bara kunnat toppas av att ha varit där på V.I.P-invigningen, då Chewbacca, C-3PO, Darth Vader med flera minglade och åtminstone C-3PO innehöll den skådis som alltid gestaltat droiden.

Utställningen var stor och fyllde hela museet i Ö-vik. Museet byggdes om och renoverades radikalt inför utställningen och rummet som huserade Darth Vader var mäktigt. Det var mörkt, väldigt svalt och Vader stod väl upphöjd och reste sig antagligen ett par meter ovanför en själv. Med effektfulla pauser, hördes Vader andetag (nästan _alla_ vet hur de låter ;O)) och det var stört omöjligt att inte få gåshud där inne. De facto började Norah gråta ett par gånger, då hon fördes in i det rummet av entusiastiska föräldrar! XO)
Överallt och även i det rummet, fanns teckningar, målningar och texter, i original eller som förklarande texter till utställningen. Här och där satt stora skärmar, där sekvenser visades som associerade till det som var utställt i rummet. I en sal gick en film då och då, om tekniken bakom filmerna.

Man kunde spela in en filmsnutt framför en green screen, hur kul som helst och kostade bara en spottstyver. Det fanns också en jedi-skola, men vi kom oss aldrig dit (det var i en angränsande byggnad). Det var för barn, också det jättebilligt och alla som ville fick titta på och fotografera. Just det var ju så kul också, att man fick fotografera ALLT. Jag såg en del stora objektiv som vandrade omkring därinne. Själv larvade vi omkring med en digitalkamra som hade sett sina bästa dagar.

Och överallt mötte jag lyckligt fånflinande vuxna, som precis som jag fnittrade rusigt inombords av att få se och möta alla de här sakerna. Små, små modeller, fullskaliga modeller, detaljer, detaljrikedom. Stolar, stolar - inget man direkt tänker på i filmerna, men de finns överallt (kommer att titta mer på sådant nästa gång jag kollar på någon av filmerna :O)). Framförallt kostymer... åååhh! De är ju på riktigt, i alla fall de som bars av skådespelare av kött och blod (eller gummi! ;O)). Och så fina! :O)
En souvenirshop fanns det, men den blev jag litet besviken på. Pryttlarna som fanns där var jättefina, men de var för få eller något. Jag hade velat ha mer!

Vi har här hemma haft två jobbiga kvällar nu, då Norah varit intill döden trött och knappt orkat med sig själv. Tack-och-lov har jag orkat, nästan hela tiden. ;O) Lilla, lilla stora tjejen... Hon har sedan terminen börjat, slutat sova middag och det har gått bra
Tryggt att ha en stor gudbror när man möter Darth Vader! ;O)

fram till nu. Jag misslyckades med att få dem i säng i rätt tid sista två kvällarna; det är senast 1930 som gäller nu, antagligen gärna 1915. Jag väcker dem ju mellan 0600-0630 och nu var orken slut. Vår lilla Solen-kompis (begrepp som nog används på förskolan och som jag hört Norah använda; "-nu är du ingen Solen-kompis" sade hon till Ruben ikväll!) somnade ovaggad efter en del gråt och tandagnisslan ikväll...
Ruben är helt fräsch, för han sover som en tok ute i en mojsig påse i en stor vagn. De har fått väcka honom den här veckan efter mer än två timmar, för att han skall hinna få i sig mellis! :O)

På ön har de "bara" fått en ko idag, så nu har de bara en ko kvar. Imorgon blir det jakt endast på förmiddagen, så G kommer upp och hämtar oss. *glad* Det blir utfärd till ön och älgfest med svågern, Hertsövännerna, svärföräldrarna och alla barnen, ihop med markägare och jägare, på lördagkväll. Älgköttsoppa på sprittande färskt kött ;O) samt god hemgjord tårta till efterrätt står som alltid på menyn.

Gonatt!

Sju månader.

Nu har vi varit gifta i sju månader. :O) Den här tiden för sju månader sedan, satt vi i vardagsrummet med syrran, S och Peter och avnjöt nattamaten, en västerbottensostpaj toppad med ordentligt med löjrom. Det rådde ett visst manfall - vi hade hoppats och trott att några till skulle dela den kvällen med oss. Min nyblivna svägerska var jätteförkyld, så hon och svågern avvek till sitt hotell. Bästisens yngre son kände sig litet risig i magen, så Älvsbyfamiljen tackade för sig och for innan pajen kom fram. Hertsövännerna minns jag inte varför de inte kom, men de hade säkert laga förfall! ;O)

Den där pajen var det första i matväg som jag njöt av den dagen i alla fall. Temat för det här inlägget tänkte jag nämligen skulle vara mat. Eller egentligen det helt surrealistiska och nya fenomenet i mitt liv, att förfärande ofta inte ha känt vad maten smakade när jag ätit färdigt. :O]

Det har liksom kommit över mig med tiden, att jag dels inte har en aning om hur maten vi bjöd på vid vårt bröllop smakade och dels att jag faktiskt sörjer det litet oväntat. Det känns tråkigt att inte ha en aning om hur ens egen bröllopsmiddag smakade.
Jag ser maten framför mig, jag ser mig själv ta av maten, jag ser den ligga på min tallrik och jag VET att jag åt upp den. Men jag har INTE EN ANING om hur den smakade. Jag har inte heller den blekaste aning om hur vår bröllopstårta smakade. Minns knappt ens hur den såg ut. Jag såg den, vi skar av den, men jag har liksom en hinna för minnet, som hindrar en del sinnesintryck från att ge sig till känna för mig.

Trist.

En bieffekt av att leva med våra två underbara barn, är att det här fenomenet spridit sig i vardagen. Många middagar per vecka äter jag bara för att jag måste få i mig näring. För det mesta servar G och jag varsitt barn på allehanda sätt under måltiden (-oj, tappade du skeden? -oj, spall du? -vill du ha en macka? -inte förrän du ätit mer av maten -sätt dig upp! -sätt dig ned! -försiktigt!! -men herregud... *suck* ;O)) och det har slagit mig att jag inte alltid har en klar känsla av hur maten smakade.

Det här är djupt tragiskt, men antagligen något som de flesta i vår situation upplever. Allt blir säkert bättre då barnen äter helt själva och vi anstränger ju oss litet för att få det att vara trevligt kring maten. Duk på bordet, levande ljus och nu måste vi duka fram kärlen på bordet eftersom det är viktigt att barnen får lägga för sig själva på tallriken.

Mindfullness ramlade precis in i mitt huvud. Det gäller att vara närvarande i nuet, för att även känna hur maten smakar en stressig vardagmiddag en vanlig torsdag. ;O)

Ikväll for jag inte och red, eftersom min man ;O) jagar på ön. Idag har de skjutit tre vuxna djur - yiippiie - summa tio vuxna och tre kalvar. De har bara två vuxna kvar av årets tilldelning och det skall bli kor har de beslutat idag. De har tydligen fällt med övervikt åt tjurar till hittills.

Morgonen är förberedd och även middagen imorgon. Jag har förberett mig som aldrig förr i livet. Sista två veckorna innan G for, såg jag till att laga mat och frysa, så att jag och barnen skulle ha färdig mat varje dag. Kände att jag inte skulle mäkta med att laga mat varje dag förutom allt annat. Gud, vad jag uppskattar det nu... :O)

Gonatt!

Inte högt i kurs.

Hoppet är det sista som överger en... ;O)

När vi varit hemma en stund idag, såg Ruben litet misslynt ut och så sade han "-Jena, Jena" och jag förstod att det var deras fröken Lena han önskade hade varit där. Jag förklarade att hon tyvärr inte fanns tillgänglig förrän imorgon.
Nästa rallarsving kom från Norah, då hon medan jag höll på att servera dem mat, deklarerade att "-Mamma, du är tråkig". Jag replikerade med att jag faktiskt var den mamma hon fick hållas med.
Senare, efter en alldeles för sen promenad till affären, kom slutklämmen då Ruben i någon liten harmlös konflikt med mig, litet förtvivlat ropade på sin far, "-Paappaaa".

På något mirakulöst sätt hade jag mentala reserver för att hålla humöret i schack och lyckades kryssa förbi de flesta grunden utan alltför stora katastrofer. Det i sig känns väldigt bra.

På ön har de idag haft vilodag. Vovvarna behöver vila sina tassar och jägarna kan hålla på med annat. G har monterat lös motorn från vår båt, som han drog upp för säsongen igår. Motorn går inte som den skall, har inte gjort på hela denna säsong och i vinter skall den ses över. Själva båten är tvättad och vinterpreparerad och det känns jätteskönt.

Jag har ansträngt mig ikväll att ännu bättre förbereda för barnens och min morgon imorgon, för att den skall gå så snabbt och smidigt som möjligt. Det här är bland det svåraste jag gjort i mitt liv. Jag skall försöka utveckla det någon gång, men ikväll är det försent att börja.

Gonatt.

Amerika.

Kvantum har en hylla med Amerikanska produkter. Har i många år då och då botaniserat i dylika hyllor, men nu känns det som att göra litet research! ;O) Sålunda köpte jag senast och står och tuggar på nu Pretzel Pete Gourmet Pretzel Nuggets, smaksatta med Honey Mustard och de är riktigt goda faktiskt, som ett trevligt och ovant snacks.

För några kvällar sedan drack jag Boylan Bottleworks Sugar Cane Cola, som är sötad med rörsocker. Den var jättegod!

På ön har de idag fällt ett vuxet djur och två kalvar, sålunda sju vuxna djur fällda. Bara fem kvar! G, den stackaren, hade varit tvungen att stå ibland på passet idag, för att inte falla i djup sömn... :O)

Imorgon är det skarpt läge för mig. För första gången skall jag ensam få mig och barnen klara för att traska till förskolan och sedan traska vidare till arbetet. Känns litet konstigt, väldigt ovant - någon annan tar hand om mina barn, så att jag kan arbeta. Hmm... :O) Uppgiften som sådan är ju dock inte ovan, utan det är väl mest tidpunkten på dygnet. Räknar med att kravla mig upp vid 0545 cirka.

Gonatt!

Så skönt...

Så skönt att ha ett arbete som inte alls ger mig ångest på söndagkvällarna, som jag så väl minns att ett par tidigare anställningar gjort. :O/

Så ännu mycket skönare (asså, hur fiffig kan man bli på en skala?! ;O)) att inte alls arbeta på måndag, utan först på tisdag... Känns som balsam för själen. :O) Jag vet att det här kommer att bli bra för oss. Att barnen bara behöver vara på förskolan fyra dagar per vecka och att jag förutom att vara ledig måndagar kommer att sluta 1215 på fredagar. Så skulle man ju alltid arbeta! Då hinner jag hem med barnen, fika, leka, myspysa och preppa mat och fredagsmys till G kommer hem. _Ofattbart_ skönt (nämner inget här om psykbryt, tjuriga, trilskande ungar, surväder, hål på knäna eller något annat elände som med regelbundenhet inträffar... ;O))!

Jag har dock för en period "sabbat" det här schemat och kommer att ha min lediga dag på torsdagar. Detta för att jag skall gå en studiecirkel!! Wow! Det har jag inte gjort på evinnerliga tider (jamen säg sisådär tolv, femton är sedan). Många höstar har jag studerat programmen när de kommer ut och så även i år och nu hoppade den kreativa nerven upp till ytan med besked. Jag skall gå Medborgarskolans klädsömnadskurs. Kvällskursen krockar tyvärr med ridningen och gud så besviken jag var i några dagar medan jag grubblade över detta faktum.

Som vanligt när jag verkligen vill något, så brukar jag fundera till det löser sig. ;O) Så nu skall jag gå dagkursen istället. G kommer hem, så att jag kan gå. Och på jobbet stötte det inte på några problem - jag lägger ju schemat själv och bokar patienterna själv, så det var mest formalia att fråga cheferna men framförallt kollegan om det var ok. :O)

Mitt projekt då? Min ullkappa skall antligen få bli till! Jag har haft materialet lääänge, men det står sig utan tvekan. Modellen är klassisk insvängd och åtminstone vadlång och jag har ett vackert, ganska mörkgrönt ulltyg med de minsta små röda stänk insprängda. Fodret är lyxigt tjock, varmröd duchesse. Jag har ett luftigt och tunt men varmt mellanlägg, som skall göra kappan varmare. Sedan jag köpte materialet har jag fantiserat om att eventuellt fodra kragen med fårskinn och har till och med pratat med en hantverkare om detta en gång. Lämpligt nog seglar hantverksdagarna upp här om knappt två månader. De jag talade med för så länge sedan har varit med alla år jag besökt mässan, så jag hoppas de är där i år också!

Det finns liksom inte på planeten att jag skulle hinna detta hemma, så jag ser fram emot den här kursen med stillsam extas... :O)

På ön har de idag fällt två vuxna djur samt en kalv om jag är korrekt underrättad. G kom hem en stund idag; Bästisens pojkar skulle återbördas till hemmet (den äldre har visst talat i sömn ur djupet av lingonriset! XOD) och G's bror skulle hämtas på flyget. Svågerns plan var kraftigt försenat (typ 3½ h) och G och han for från Stallarna vid 2330-tiden. Enligt G var det då blanklugnt och stjärnklart - jag har aldrig åkt båt så sent den här årstiden. De skulle ta det lugnt och försiktigt!---> Fick just ett sms från G, att de kommit fram och att han skulle kasta sig i säng. Klockan är nu ca 0030 och deras väckare ringer 0430. Ja, ja... ;O)

Dagens projekt.

Överraskade mig själv och fick i jorden snabbare än kvickt de lökar jag beställt och fått tidigare denna vecka. Jag har så länge varit sugen på tulpaner, men aldrig gjort slag i saken förrän nu. Jag beställde hastigt och lustigt från Odla.nu och det blev de två fantastiska tulpanerna "Black Parrot" Tulipa gesneriana och "Spring Green" Tulipa viridiflora. De här två har jag grävt ned i en av perennarabatterna, där deras blad kommer att sammanblandas med växtligheten som kommer upp efterhand.

Under pärlrönnen grävde jag ned botanisk, vit krokus "Miss Vain". Norah hjälpte mig med dem och vi pratade om att vi inte får se dem förrän det varit vinter och blivit vår igen. Fatta hur svårt det är för en ivrig person som jag! ;O)




På ön har jägarna fällt fyra vuxna djur hittills och tydligen har Bästisens pojkar emellanåt agerat fågelholkar. :O) Förklarande bilder utlovas!

---> Vis av erfarenhet vill jag bara berätta att bilderna kommer från Odla.nu! ;O)

Avslöjad!

När jag letade bilder till förra inlägget, fann jag ett par som jag bara måste dela med mig av! Väl bekomme!

Det blåste rätt bra den där dagen för nästan exakt tre år sedan!

Svärföräldrarnas lingonskörd.

Avslöjad? Ja, den uppmärksamma ser att jag inte kom mig i säng riktigt som jag lovade. Men nu så! ;O)

Klar.

Blev precis färdig med dagens sysslor. Eller har i alla fall fått undan det värsta, så att det ser någotsånär trevligt ut imorgonbitti då barnen och jag skall sätta igång vår dag.

G lämnade oss ikväll, för den årliga älgjakten. Officiella starten var redan i måndags, men ute på ön börjar man första lördagen därefter. Så imorgon vid 04-tiden kravlar de sig frivilligt ur sina varma sängar, för att sedan bege sig till välventilerade ;O) jakttorn. Det är utlovat strålande väder (fatta - en norsk vädersajt, som har mer akkurata prognoser än SMHI på webben! ;O)) imorgon, så jag vet att de får en fin soluppgång och en härlig dag!

Det här året är speciellt på några sätt. Jag och barnen är inte med. Ovanligt. Bästisens två pojkar är med. Ovanligt! De har fått det i födelsedagspresent av oss, att vara med på första jakthelgen. De bor i svågern och svägerskans rum, som är ledigt till söndagkväll när G's bror ansluter. I Norahs lilla alkov, bor den manliga halvan av Hertsövännernas familj. Så stackars svärmor är fullkomligt överhopad med en rätt rejäl skara män. Nämligen (räkna, räkna, räkna...) sex stycken.
Jag är faktiskt litet lättad att jag inte är där. :O) Det är nämligen outsägligt tråkigt att umgås med en samling jägare. De stiger upp innan någon vettig person någonsin skulle göra och går följaktligen och lägger sig löjligt tidigt. När de är vakna, pratar de jakt. Var de än är. Vad de än gör.

Själv får man klara sig. Bokstavligen. Och sedan barnen trädde in i våra liv, innebär det ju att jag sköter om dem på heltid och det är faktiskt på de flesta sätt lättare hemma. Visserligen kan jag på ön "släppa ut" dem på ett helt annat sätt än hemma, de kan vara ute själva en stund. Men det väger inte upp att ha tillgång till allt som man har när man är hemma.

Det skall böjas i tid... ;O) Norah, 9 månader, kollar in det fällda viltet.

Jag kan ju heller inte förneka att jag litet ser fram emot några stunder för mig själv. Jag saknar redan G alldeles vanvettigt, men ändå... ;O) Jag skall gotta mig med "Oprah", "Desperate Housewives" och "Men In Trees" på kvällarna och så skall jag öva på att gå och lägga mig.

Följaktligen sajnar jag ut nu. Gonatt! :O)