Frukt

Jag är angelägen om att barnen skall äta frukt dagligen, för vitaminer och fibrer och goda vanor för livet. Jag äter också frukt; bättre då jag arbetar för då tar jag min frukt vid för- och eftermiddagsfikat samt vid lunch. När jag är hemma med barnen, blir det tyvärr mera slumpartat om jag får i mig någon frukt.

På Madeira (det blir mycket sådant nu ett tag...;O)) åt vi förstås en rejäl dos frukt redan vid frukost. Den var sådär lyxigt uppskuren och i överdåd presenterad. Alltid röda och gröna vindruvor, vatten- och honungsmelon, Madeiras egna bananer förstås, gurkan låg bland frukten, apelsiner och grape uppskuren i stora bitar, kiwi, en del konserverad frukt och så en fruktröra som jag inte kunde identifiera. Den var rosa och smakade litet av vin, så jag misstänker att Madeiravin fanns med som smaksättare.

Nu är vi hemma igen och frukten ligger där på fatet och väntar på att bli uppäten. Verkar lämpligt med tanke på kilona som hoppade på mig på Madeira...*morr* ;O)

Sömn

På Madeira sov vi förhållandevis enormt mycket. Från mina och G's nätter på cirka fem timmar till svindlande åtta, nio och tio timmar.

Det kom sig förstås av att vi delade rum med barnen. Vi hade fiffigt nog tagit med oss babyvakten, men den räckte tyvärr bara fram till rum 2359 vilket var fyra rum för kort för att nå farmor och farfars rum. Vi skärmade visserligen av barnen i köksdelen med ett tungt överkast för dörröppningen, så att vi kunde umgås en stund till. Vi såg minimalt med tv, dels på grund av språket och dels på grund av trötthet. Inga hushållssysslor pockade på, ingen mat behövde göras iordning, utan det var bara att slappna av och njuta. Så vi lade oss flera kvällar strax omkring 22-23 och sov sedan ganska ostört.

Barnen sov också bra, nästan som hemma. Litet rubbat blev det ju och det märker vi en del av hemma nu. Men det ordnar sig så småningom.

Vi höll oss alla helt friska under hela resan. Precis som syrran konstaterade i ett mess, så behövs det inte mycket för att glädja en nu för tiden.

Nu skall jag plocka fram julgodis, vilket vi inte hann med igår. Det blir Fazers Gröna Kulor, jul-Polly, Toblerone, Cloettas juleskum, torkade fikon och kanske en smutt av passionsfruktslikören - maracujá - som vi köpte på Madeira.

Det blir bra. Tänker mig att vi traditionsenligt tittar på och njuter av "Love Actually" till det. :O)

Julafton i efterskott

Helt oväntat fick vi oss en mikrojul, en jul supersnabbt hopvispad av min hjälte, mitt centrum, min tyngdpunkt.

Efter att ha tillbringat min första jul helt utom sitt sammanhang, på Madeira, bestämde vi igår sådär samstämmigt och näst intill outtalat att vi skulle ha litet jul här hemma ikväll. Pappa kom hit efter en kort arbetsdag och jag handlade på väg hem från jobbet. G hade förberett så långt han kunde och rafsade med blixtens hastighet ihop resten medan jag som vanligt bara larvade omkring och knappt fick något gjort (jag är van att ha min bästa syster här, som hjälper oss att få ordning på julen. Nu är hon med sin lilla familj i Norge och där minsann har hon fixat "svenskejul").

Plötsligt stod ett perfekt litet julbord framdukat hos oss. Skinka, köttbullar, prinskorv, mimosa, gravad lax, ägghalvor med räkor och majonnäs, löjrom, lök, katrinplommon, sill, Nyckelbryggeriers julmust, jullättöl och kanske var det något mer. Det var så gott! Ljus brann här och där, barnen åt lika svamligt som vanligt, men trevligt var det.

Och sedan öppnade barnen julklappar. Men det får jag lov att berätta om sedan! Det blev i alla fall succé!

"Men var är bakvingarna då?"

Så sade Norah alldeles nyss när vi låg och skulle läsa kvällssagan. Hon höll i födelsedagspresenten från farbror Johan och faster Nina, en handdocka i form av en skönt grön drake, med gula ryggfjäll och röd eld sprutande ut ur munnen. Och draken hade ett par vingar som vi testat och så kom då den där frågan. Draken skulle hon sova med inatt. Tigern som delat hennes Madeiravistelse ligger där också.

Tusen, tusen och åter tusen frågor har vi besvarat de här intensiva dagarna på Madeira. Vi har ju varit tillsammans och gjort saker hela dagarna. Jag har känt mig hjärntrött mer än en gång av det intensiva resonerandet som pågår.
Det är helt fascinerande och halsbrytande och underbart rart och ibland oroande att följa med i funderingarna. Litet oroad kände jag mig då Norah ville att jag skulle stanna och inte följa med dem vidare under en utflykt vi gjorde. Hon toppade det påståendet med att säga att jag skulle försvinna i skogen. Säger en treåring sådant? Jag hade varit ordentligt sträng med henne något tidigare då hon var obstinat i överkant, så jag antar att jag "had it coming". Men ändå. För mitt inre öga radade dystra syner upp sig; Norah i djup depression då hon är 13, drogmissbrukare vid 14 och värre. Överdrivet, visst. Men jag överdriver ju gärna när jag blir orolig för något. Måste prata med min kollega och höra om små barn uttrycker sig så här.

Vi hade en riktigt jobbig hemfärd från Madeira. Vi har kört hårt med barnen hela veckan, då de har lagt sig mycket senare än vanligt men ändå vaknat relativt tidigt, så deras nattsömn har blivit 1-1,5 h för kort. Middagsluren har bara skett två gånger i säng - i övrigt i vagn, en eller flera tupplurar under utflykter. Det här har kostat mest för Rubbe. Norah klarar sig mycket bättre.
Så i planet grät Ruben alldeles för länge, alldeles för många gånger. Vi var rätt slutkörda hela familjen och när vi började sjunka, började även Norah att gråta. Vi landade och medan vi väntade på bagaget, blev det tydligt hur trötta vi var. Ingenting blev bättre av att inga matställen var öppna på Arlanda. Det var ju juldagen igår och till slut fick vi smörgås på ett fik i terminal 5. Vi kröp in i vår hytt på Rest & Fly och sov jättegott.

Imorse fick vi en undermålig frukost och jag kände utan någon tvekan att jag aldrig skall åka utomlands över jul mera. Så intressant är det inte. Man har ju hela resten av året på sig att resa. G har griljerat skinkan som vi köpte färdigkokt innan jul och den har vi ätit på macka ikväll och imorrn skall vi äta julmat med pappa här hos oss och öppna julklappar. Baske mig.

Nu till duschen. Med språng!

17 grader och skumpa till frukost

Hela familjen inklusive farmor, farfar, farbror Johan och faster Nina ar pa Madeira. Det ar premiar for oss alla. Och vi har hamnat i paradiset - eller nast intill. Det ar allt jag kunnat forestalla mig och litet till. Gronskan ar sa overvaldigande, sa lummig och sadar skont annorlunda an hemma. Det finns blommor - sadana som kampar for livet i sma torra krukor hemma, bildar hackar har.

Manniskorna verkar vara snalla och bekanta och valdigt barnkara. Alla, fran kypare till staderskor till manniskan pa gatan, stannar och bara maste killa Ruben pa hans tjocka mage eller busa litet med Norah. Ruben pruttade G pa halsen ganska envetet nar vi fikade igar. Plotsligt sag vi hur en gammal, rar tant holl pa att skratta stort at Rubbes tilltag.

Folk kor som galningar och inne i gamla delen av Funchal ar alla gator enkelriktade. Markligt.

Vi bor pa ett hotell som heter Porto Mare och det har visat sig vara det basta hotell jag hittills bott pa. Vart rum ar stort med en jattestor balkong med direkt och nargangen utsikt over Stilla Havet. Servicen ar oklanderlig. Frukosten ar fantastisk. Som rubriken antyder, kan man alltsa fa sig en slurk bubbel redan till frukost om man vill. Agg finns i alla former, korvar, brod finns sa manga olika och verkligen bra brod med svenska matt matt (sa lustigt det blev da, utan ringen och prickarna :O)). Flingor, notter, russin, yoghurt, juicer, frukt, frukt, frukt. Man kan saklart komponera sin egen omelett och fa den tillagad. Sott brod finns ocksa flera sorter av. Och personal. Jattemycket personal som haller undan allt man lamnar efter sig.

Kan inte skriva mer nu, kan inte koncentrera mig. Vill tillbaka till min alskade G, som formodligen somnat medan han vantat pa mig.

Tre år.

Första två paketen är öppnade! Först den lilla tekoppen jag köpte på hantverksmässan. Den föll i god jord. Sedan lilla resväskan, en nedskalad sådan på hjul med handtag, men mycket roligare än vuxnas. I fina, bleka färger Tigger, Puh, Ior och Nasse som tumlar runt, "Hej" på många olika språk och så meddelandet "Very Important (Mini) Person Travelling". Kunde inte låta bli att köpa den när vi nu ändå skall ut och resa! :O)
Vår lilla flicka har klarat ut de tekniska detaljerna med den och drar den nu hit och dit i huset och förevisar alla finesserna!

"Hon sjunger jättepint"

Så sade Norah ikväll, när vi tittade för andra gången på morgonens Lucia från Zorn-gården. Det var ett ovanligt trevligt och livaktigt luciafölje, med dalakänsla på många av julsångerna. En djup känsla av att vilja skapa tradition grep mig - det känns jätteviktigt att börja försöka bygga ut en del rutiner så att de blir till traditioner.
Hursomhelst blev jag rörd, rörd intill hjärteroten och mindes plötsligt den lilla Luciakronan i textil som Norah fick av Älvsbyvännerna. Rusade ned i källaren och hämtade den och gav den till Norah. Lyckligt satte hon den på sitt huvud och dansade med i Luciatåget.
Tårarna stod högt i mina ögon.

För tre år sedan låg vi till sängs. G sov hyfsat tror jag. Jag hade förlossningsvärkar hela natten och när vi just stigit upp gick vattnet. Norah föddes senare på eftermiddagen den 14 december 2004.

I sanning ren och skär förundran

Ruben somnar själv, rätt stillsamt och odramatiskt, medan någon av oss läser för Norah. Ruben sover hela nätterna. Om han vaknar och kvider, somnar han om själv. Norah sover. Hon kommer inte alltid till oss på småtimmarna, i alla fall inte just nu. Det har aldrig varit något problem i och för sig - det är helt komplikationsfritt att leda tillbaka henne till sin säng.

Följaktligen skulle G och jag kunna sova också. Om vi bara lade oss. Nu är det värre än någonsin. Nattning vid 01- och 0130-tiden är tyvärr inte ovanligt. :O]

Det är ju så mycket nu. Pumlor. Julgardiner. Packning. Packning. Packning. Fundera. Packning. Tvätta. Julkort.

Vilket för mig in på våra inbjudningskort, som vi fått, skickat och med säkerhet vet att en del redan fått. Så roligt!

Jag har jobbat litet mera sista tiden. Roligt på mer än ett sätt. Jobbigt också, eftersom jag är så trött. Tyckte dock att jag fick ihop det viktigaste idag och det känns skönt då jag nu skall vara borta från jobbet till mellandagarna.
Jag har haft väldigt många patienter som behövt tolk på sistone och jag har haft förmånen att få ett par fantastiska tolkar vid två patientbesök. De samtalen har jag levt gott på - de har gett mig glad energi som räckt arbetsdagen genom.

Det är enormt stimulerande _och_ krävande att arbeta med människor. Jag kunde omöjligen ha ett roligare arbete.

Tre debuter på samma dag.

Vår lille gosse Ruben har gjort två hyfsade utvecklingssprång idag, samt smakat "godis" för första gången.
Mitt på dagen tog han plötsligt tre, fyra steg mitt på golvet. Han och Norah lekte för fullt och jag talade i telefon med damen som tar hand om allt det praktiska kring maten vid vårt bröllop, så jag kunde inte tjoa och hurra. Och snabbt som rackarn gjorde han om det. Efter detta har jag bara sett honom ta enstaka steg. Ruben är på pricken lika gammal som Norah var när hon började gå - ett år och en-och-en-halv månad.

Ruben har formfulländat några saker han har tränat på en tid, så idag klättrade han upp på vår säng och jag var så lugn att jag faktiskt lämnade sängkammaren och när jag kom tillbaka, var Ruben i färd med att prydligt ta sig ned från sängen med fötterna före. Och nu ikväll klättrade han själv, visserligen med viss möda, upp i soffan.
När jag och barnen hade vårt fredagsmys (G firar en före detta kollega som gått i pension), höll Ruben själv i mjölkglaset och drack faktiskt det mesta, istället för att bubbla i det, alternativt hälla det i fickan på haklappen. Till mjölken åt Ruben plättar med pyttelitet jordgubbssylt.
Fredagsmyset avrundades med popcorn och (början av) "Polar Express" (andra gången för säsongen :O)) och Ruben fick smaka några osaltade popcorn och det blev stor succé. Norah fick inte smaka popcorn förrän hon var drygt två - hujedamig så vi slarvar med Rubbe! ;O) Han brås på mig - han fick ta själv en gång och då tog han alla popcorn som rymdes i hans lilla hand och proppade in dem i munnen. Ganska likt hur jag gör med popcorn. Han ville ha mer med en gång - också det ganska likt mig.

Norah känns lättare att umgås med, upplever båda G och jag. Glad, glad, glad och inte alls lika många konflikter som för en tid sedan. Mina två teorier är att det antingen är det faktum att G nu är hemma mycket mera med dem än han varit på länge (just nu arbetar jag tre dagar per vecka) och att det ger en ny infallsvinkel på livet och tillvaron. Eller så har vi glidit över någon topp i trotskarusellen. Tror faktiskt mycket på min första teori. Och det är ju allt gott och väl. Barnen behöver sin far, enormt mycket. Inte bara en stund på kvällen.

H-e-r-r-e-g-u-d, så trött jag varit. Är. Man tror på något vis att man toppat formen (sömnbristformen alltså), men ack så man kan bedra sig. Det går att bli tröttare. Oroväckande. Har inte bloggat (men jösses vad jag bloggar i huvudet) och sista dagarna har jag inte gjort några dagboksanteckningar heller. Inte bra.

Vi har kört ett rejs sista dygnen med Ruben (så jag älskar det namnet - se, en son!) och hans sovvanor. Han har vaknat varje natt, fler och fler gånger och vi kände ju tydligare och tydligare att vi måste göra något. Vi fattade att han måste börja lära sig att somna/somna om utan oss vid sin sida men vi fattade inte hur vi skulle bära oss åt. Med Norah (ännu ett älskat namn - egyptiska för "ljus") var det lättare. Hon störde ju inget syskon. Men nu tänkte vi en hel del på hur Ruben skulle komma att störa Norahs sömn om han skulle gråta mer/längre än hittills.

Vi smög i alla fall igång en kampanj, utan att ha planerat det ihop. Ruben fick börja somna själv på dagen och G tog det ett steg vidare och införde rutinen även på kvällen. På litet olika sätt fick Ruben själv komma till ro, medan någon av oss antingen läste för Norah eller satt tysta bredvid men utom räckhåll för honom. Och baske mig om det inte haft resultat. Gradvis har han sovit längre perioder utan avbrott och då han vaknat till, har han somnat om själv fler och fler gånger. Vi har själva målat in oss i det här hörnet, då vi månat om Norah och gått till Ruben ganska snabbt efter han börjat kvida. Jag minns att vi avvaktade mera med Norah, men som sagt, hon störde ju ingen. Och ikväll somnade han tyst och stilla, alldeles själv, medan jag låg i Norahs säng och läste godnattsagan. På min sida hade jag att klockan var förfärande sen, mot vad den brukar vara när vi lägger barnen. Hela den här dagen har varit sen. Men det är en annan historia. ;O)

Så olika.

Det är så häftigt! Ruben och Norah är så olika, definitivt till utseende och verkligen till sättet.

I basen är båda barnen lugna och glada individer. Norah som snart fyller tre, har kommit längre i sin personlighetsutveckling. Ruben börjar helt klart skymta och han verkar ha rejält med vilja och i någon mån humör. Men vi tror att han får lov att ha det, för att kunna hävda sin vilja mot sin storasyster. Han säger ifrån blixtsnabbt och högljutt när syrran försöker ta av honom något eller manipulera hans framfart.

Ruben klättrar. Som han klättrar. Vi fick en liten, tre steg hög rutschkana av vännerna på Hertsön - den klättrar Ruben upp på. Han klättrar upp på vår säng. Häromdagen stod han på pallen i toa och höll sig i badkarskanten och måttade med ena benet uppåt. Jag fann honom på en av barnens små stolar med ena benet uppe på bordet, i färd med att äntra bordet. När man håller honom i famnen, klättrar han uppåt, mot taket eller en lampa. Norah klättrar nu, men knappt något när hon var ett år. Inte för att hon inte kunde - hon bara inte sysslade med det.

Ruben öppnar skåp och lådor. Herregud vad han öppnar. Antagligen åttatusentrehundrafyrtiosju gånger per dag. Stundtals får man kryssa fram i köket, mellan vispar, spagettislevar, pannor och grytunderlägg. Jag minns att jag _uppmuntrade_ Norah att titta i kastrullskåpet, men att intresset var mycket svalt.

Ruben är en knubbig, blondlockig smällkaramell och Norah är en slank, eftertänksam och oerhört smart liten böna. Vilket fantastiskt äventyr att få gå sida med de här två barnen och se vilka de håller på att bli!

Sol.

Norah sade imorse att "nu måste vi få fint väder" och jag förstod att hon menade sol. Jag kunde inte göra annat än hålla med henne.

Och nu har vi sol, på ett tunt täcke gnistrande nysnö.

Men solen går ned redan 14.18. Då tänder vi ljusen.

Vinter?

Kanske äntligen, på riktigt, att vintern drar igång för i år. Det snöar idag och är dryga fem grader kallt, så nu lägger sig sakta ett lager med kritvit, tyst nysnö.

Det känns som en omfamning för mig.

Kort rapport.

Det gick fort och bra hos frissan. Han tog bara en centimeter och ännu mindre bak, för att spara på längderna inför uppsättningen i februari. I slutet av januari blir det klipp och färg! Frissan vill ha en bild på mig i brudklänningen, vilket känns motigt såklart, men det är ju bara att spotta upp sig och ställa upp. ;O) Han vill också ha litet pejl på hur blommorna skall se ut, samt hur G skall se ut. Så det så.

Jag längtar så till New York! Tänk att det äntligen blir av! Det är även här mitt romantiska hjärta som spökar; jag har sett för många bra feel-good-romantisk-komedi-filmer, där ensamma och par strosar utefter New Yorks gator. För att inte tala om "Sex and the City", som är som en påse karameller - staden, skorna, väskorna och de makalösa kläderna.
Jag räknar med att mätta mitt romantiska hjärta, då G och jag strosar där i december 2008 - snö på gatorna, julpyntat i stan och en titt på den stora julgranen (vilken bra sajt - finns länk till de bästa julskyltfönstren, visserligen från 2004 men ändå) utanför Rockefeller Center. Den stora lockelsen är faktiskt julkänslan, kombinerad med städernas stad... Heh-heh - det står att trädet alltid är en norsk gran - hur fränt är inte det?! Mitt hjärta vurmar numera litet extra för det norska, då vår nyaste lille familjemedlem Tobias pappa är norrman. Det står också att en del av stammen doneras till USA:s ryttarlandslag, att ha som hinder att hoppa över.

Vilket osökt för mig in på att jag var och red igårkväll. Jag fick rida Skorpan, som är en ny bekantskap för mig. Hon är en av de hästar som kommit till stallet medan jag haft uppehåll. Hon är hög, uppskattningsvis 175 cm och visade sig ha ett jättestort steg. Hon är riktigt tjusig och det kändes litet äventyrligt att rida henne. Skorpan går inspänd och igår blev det en graman. Sista tre gångerna jag ridit, har jag fått sitta på hästar som verkligen tvingat mig att sitta ned i sadeln - mycket nyttigt. Den här stora damen kändes ibland som en gunghäst, då hon lättade turvis fram och bak och det var uppenbart att hon var sugen på att galoppera. Inte på det där nervösa, taktande sättet utan egentligen ganska stillsamt. Men tydligt. Efter ett par galoppfattningar och -övningar, backade jag ett par gångarter och skrittjobbade, blandat med trav, dels för att lugna henne men mest för att jag fegade ut litet. Detta var i slutet av passet och totalt sett var det en positiv erfarenhet. Kände mig litet mallig att jag inte blev skräckslagen och darrig i benen!

Två timmar och tjugo minuter.

Så lång tid tar ett BVC-besök i anspråk. Och då har vi bara cirka 200 meter till vårdcentralen.

Prick en timme innan vi skulle vara där, tog jag sats och satte fart. Ruben somnade i matstolen och låg följaktligen och snusade i sin säng medan jag organiserade Norah. Hon kissade, bytte om och så nedför - just det - stegen och på med overallen, skorna, mössan och vantarna. På med egna ytterkläder och toffla ut och ta ut vagnen från garaget. In igen och då hade lämpligtvis Ruben vaknat, så då var det bara att klä på honom efter att först - ja, just det - klättrat nedför stegen med honom i famnen.

Vi lämnade hemmet prick 45 minuter efter startskottet gått. Ruben åkte förstås och Norah och jag gick. Litet frustrerande att gå med Norah då man har bråttom, men min grundprincip är att hon skall gå då det är rimligt att hon gör det. Och det är det nästan jämnt.

Efter en stund halkade Nora (nope, ingen snö) och slog ett knä och då tog vi båda chansen och Norah fick åka vagn! Jag marscherade och vi klev in på vårdcentralen med två, tre minuter till godo.

Av med alla kläderna, läkarmottagning på bvc, en halv miljon ungar minst, men Ruben vägde i alla fall 10,56 kg och är nu 77 cm lång. En liten förkylning satte stopp för den planerade vaccinationen, så det blir ett till besök inom en snar framtid.

På med alla kläderna, allt i en noga genomtänkt ordning så att Ruben inte skulle bli galen av värme, ett snabbt stopp på Apoteket för tandkräm och så promenerade vi hem. Och nu fick det ta den tid som behövdes. Båda barnen njöt synligt och efter en stund övergick faktiskt duggregnet i snöblandat regn, så båda barnen hängde ut tungorna och Norah berättade att hon smakade på regnet... Norah älskar skogen och säger att hon går till skogen så fort hon har ett par träd intill sig. Så hon var i skogen några gånger på hemvägen, hoppade på stenar, plockade pinnar och sträckte sig ut från mig. Ruben satt och myste i vagnen och log med hela kroppen då jag tittade på honom. Snöblasket landade på honom och fuktade overallen, men vad gjorde det!

Till slut var vi hemma och då skulle alla kläderna av, igen. En icke avundsvärd balansakt vidtog; med Ruben hängande över ena armen och Norah klättrande själv, jag med den lediga handen i ett fast grepp om hennes byxlinning och vi tog oss alla upp för stegen och in i husvärmen. När Norah och jag så satt på pottan respektive toan, konstaterade jag att tiden i rubriken förflutit.

Ett kungarike för en trappa! Eller i alla fall min tacksamhet!

Imorgon frissan!*yay*

Robin Thicke

De som känner mig vet att jag tittar med visst intresse på Oprah och de här perioderna av föräldraledighet har verkligen gett möjlighet att se fler avsnitt än annars.
Nu har jag tack vare detta faktum två gånger blivit exponerad för en R&B-artist som heter Robin Thicke och idag fick jag lust att möjligen skaffa hans senaste alster, "The Evolution of Robin Thicke" (fyndigt namn på en CD, särskilt när man hört litet om hans bakgrund).
Jag är ju _helt_ ute när det gäller musik, har inte haft energi över för att söka musik, köper ingen digital musik. Har precis ledsnat på radiopopen (jeez... om man inte anat min ålder tidigare, så nu...;O)) och slår på P1 istället. Så jag kollade förstås Ginza. Det är där jag handlat musik, om jag inte köpt på stan.
De har inget med Robin Thicke. Jo, man får några träffar där han förekommer på andras alster, men inga soloflygningar. Hmm... Har jag upptäckt en artist?!*SKOJAR* Heh... måste nog kolla på stan i alla fall. Fast här finns ju inga butiker med finfint sortiment; här finns ju bara de stora drakarna, som bara har hemma det som "alla" vill ha. Nåväl, kolla ska jag göra och annars blir det väl att handla digitalt.

Nu nedför stegen och till tvättstugan.

Snart vinter.

Bläddrar litet i favorittidningen alla kategorier, Sköna Hem, och fastnar redan vid chefredaktörens första rader, där han citerar och jag citerar citeraren: "Höstens lugna gång mot vinter är ingen dålig tid. Det är en tid för att bevara och säkra... Det är skönt att samla det man har så tätt intill sig som möjligt, samla sin värme och sina tankar och gräva sig en säker håla längst in, en kärna av trygghet där man förvarar det som är viktigt och dyrbart och ens eget. Sen kan kölden och stormarna och mörkret komma bäst de vill." Det är Tove Jansson som beskriver Filifjonkans tankar i Sent i november.

Jag känner det precis så. Jag älskar verkligen våra årstidsskiftningar och hösten är en favorit. Sommarens alla krav släpper, naturen stillnar och går i vila, mörkret sänker sig och vi får tända alla ljusen. Kanske därför jag saknar min syster så mycket, kanske därför jag saknar G fast han bara är på arbetet en vanlig dag. Tack och lov är vårt lilla hus begåvat med en gammaldags öppen spis - enorm mysfaktor när som helst...

Måste prova Jokks nyaste, Vinterglöd. Måste inleda glöggsäsongen.

En rätt så bra dag

Det bidde ingen direkt sovmorgon, men vi skickade i alla fall upp barnen till glad farmor och farfar! G och hans far satte igång att snickra, eller snarare riva, efter en snabb frukost. De plockade ned halvtrappan ned till markplan och har nu byggt ett nytt golv på den nya mellannivån i huset, farstunivån. För närvarande är det stege som gäller istället för trappa. Och jag är höjdrädd.

Jag och svärmor hjälptes åt runt barnen under morgonen, innan jag slutligen pep iväg på min lediga stund på hantverksmässan.
Det var trevligt att gå runt där, men himmel vad jag kände mig ensam mitt bland alla människor. Jag har brukat gå på den här mässan med Bästisen från Älvsbyn, med mamma eller med syrran. Messade syrran när jag andäktigt stod i Hägnans monter och mindes sist jag var där med syrran och vi köpte alldeles för många sorter av deras verkligen hembakta fika och slog oss ned och delade på alla bitarna, för att få smaka av alla sorterna. Vi brukar göra så, syrran och jag.

Jag saknar henne jättemycket just nu. Det kan inte vara rätt att vara hundra mil från sin lillasyster när hon just fått sitt första barn.

Messade Bästisen, men hon svarade att hon varit på akuten med sin jätteonda nacke. Måste pingla henne och höra hur det står till.

Jag gjorde i alla fall några fynd. En vacker florstunn vit mohairsjal från Den Nakna Geten att ha runt axlarna då vi gifter oss. Honung förstås, från Mockträsks ängar, skogar och myrar. En till liten figur från Willow Tree, en tillägnad mig och vår son, då den första vi skaffade tillägnades G och vår dotter. Mitt känslosamma och i hemlighet djupt romantiska hjärta rörs så av en del av de här figurerna och när det kommer till våra barn, så maxar känslokontot ut. :O) En liten kopp alldeles lagom till Norahs lilla hand, för henne att dricka te ur, kanske till julklapp. Två silvriga julpynt, med en klart barnslig känsla, att hänga i barnens rum.
Jag pratade trappräcken med Kyrkbyns Järnsmide och så provade jag som vanligt några mössor hos min allra mesta mössleverantör från Norge.

Jag fikade inget - hur kul är det att göra ensam? Jag kissade inte ens - hade jag ju dock kunnat passa på att göra ensam och till slut återstod bara att åka hem.

Vi plumsade med våra barn på baby- och småbarnssimmet, vi åt middag, lade barnen och sedan har G snickrat och jag surfat. Nu är det dags för kaffe och några fina chokladbitar och kanske ett avsnitt av "House" för G och mig innan läggdags.

Småbarnsmammans lördag förmiddag

Ruben har sovit i en halvtimme, Norah i kanske en kvart. Jag ska dammsuga.

Men datorn och världen utanför drar! ;O)

G klädde sig ordentligt, ytterst skoteroverallen (nope, ingen snö ännu) och for vid sjutiden på morgonen med några jaktvänner ut på ön för att söka fälla en älgkalv (eller fler). Så där frös min dag på hantverksmässan in. Hantverksmässan är en av årets höjdpunkter sedan många år tillbaka. Genuint och ibland nyskapande hantverk - tryggt, vackert, upphetsande och med det stora torget, där människor sitter och utövar sitt hantverk - alltifrån att bygga båtar (ja, inte de största båtarna då) till att göra konstverk av hår (kan dock inte riktigt uppskatta just det hantverket - så mycket som jag faktiskt gillar hår, så gillar jag det inte när det inte längre sitter på någons huvud).
Sannolikt får jag dock en ny chans imorgon!

G for och istället kom hans föräldrar. Svärmor skall besöka - ja, just det - hantverksmässan och så skall de göra ärenden. De sover här till imorrn, så vi kanske får sovmorgon imorrn, G och jag!*yeay*

Barnen och jag har haft en jobbig förmiddag då de vaknade tidigare än vanligt och har varit litet trötta. Det har varit mer gråt än vanligt och Ruben har stött huvudet rejält tre gånger. Sist knockade han sänghörnet med ögonbrynet - skall vi satsa på en blåtira lagom till babysimmet imorrn? ;O)

Äh, nu måste jag dammsuga litet. Svärmor hade med sig en porterstek *yum*, så det blir att sno ihop en potatisgratäng till det ikväll.

Vuxenmiddag...

En av fördelarna med att ha slutat att amma stavas v-i-n. Ikväll har vi smakat på Charles Guitard Cabernet Merlot Cuvée Prestige 2005, vilket inte alls var fel. :O) Flaskan fick G idag av våra goda vänner i Ä-byn, vars dator G lagt sin hand på. Eller båda.

Ikväll lyckades vi nämligen. Jag jobbade som vanligt över, men fick också allt viktigt gjort. Väl hemma välkomnades jag av glada, mysiga barn och G. Barnen hade ätit, så vi lekte en stund innan G dukade upp efterrätt i deras rum. Efter ytterligare lek fick barnen kvällsmat och så lade vi dem.

Jag fick en liten rar stund i mörkret med Norah innan jag lämnade över henne till sömnen och drömmarna - Ruben sov redan. Under tiden snodde G ihop vår middag. Efter efterrätten.

Vi fick helstekt utskuren biff av kalv (älg, givet), potatismos gratinerat med parmesanost, sås och en sallad med oliver, fetaost, tomater och salladslök. Halloweenljusen brann och våra röster var låga. Och mest av allt pratade vi om våra barn - just den här middagen.

Våra två små, skimrande "brillisar"! ;O)

Inte helt förvånande är det fredag igen!

Således dags för min föräldragrupps tredje och sista träff med mig. Idag har vi med oss en socionom från den kommunala öppna förskolan (en av Luleås två) som vi råkar ha i vårt område och han skall prata med dem om tiden som kommer efteråt; familjelivet, gränssättning, med mera. Första gången jag provar detta att ha med en utomstående personal (eftersom jag varit föräldraledig så länge), så det blir spännande!

Amningsstoppet visar sig bli en utdragen historia. Brösten blev äntligen litet mjukare och slutade värka från och med i tisdags morse, alltså precis en vecka efter själva stoppet. Det vänstra är dock fortfarande knöligt och rätt ömt. Höger börjar kännas rätt ok.

Ska ringa så fort jag bara kommer ihåg och boka min första tid någonsin på mammografin. Fick kallelsen medan jag väntade Ruben och amningen måste vara avslutad innan, så nu rackarns skall det hända. Har en liten, ologisk oro för bröstcancer, så det skall bli skönt att komma in i de rullorna.

Nu måste jag spurta iväg till jobbet!

Det är fredag igen...

Sedan fem veckor tillbaka arbetar jag en dag i veckan och det råkar vara just fredagar. Så idag är det dags. Jag har en föräldragrupp och de kommer för sin andra träff idag. Hoppas de blir något mer pratsamma idag!

Rapport: ja, Ruben, han har sovit hela natten inatt. Han knorrade ett par gånger precis då vi höll på att gå och lägga oss och sedan vaknade han vid 0615. G sövde om honom, men så kom Norah upp och då dröjde det inte länge till Ruben var vaken igen. Så nu är hela familjen uppe.

Idag får vi kostnadsförslag på våra ringar. Vi har målat upp en hiskelig summa och hoppas att den skall stanna på ett lägre belopp! ;O)

Sakernas tillstånd...

Sonen sov nästan oavbrutet inatt. Jag var upp en gång till honom vid halvtvåtiden och G var upp till honom strax före halvsex. Och vi behövde inte sitta särskilt länge med honom och det var inte frågan om någon förtvivlad, ilsken gråt.
Mina bröst är litet väl fulla och jag kan inte låta bli att tänka, att det är inte försent ännu, det är bara att lägga till honom så kör vi vidare litet till med amningen... :O/ Ruben kanske bara behövde styra upp nattsömnen... men, näe, mest troligt så var nog det där morgonmålet ett av hans mål med nattvakenheten. Jag tror att vi bestämmer oss för det.

Undrar hur länge det tar innan produktionen upphör? Brösten är i alla fall inte fullare än de var igårkväll - tror de maxade ut då. Vi får se. :O)

Avslut. Och fortsättningar.

Igår skedde två avslut. Ett större och mycket mera känslomässigt och ett mera lättsamt.

Vår farstu blev klar igår. Eller rättare sagt, det blev "färdig utsida" såsom vi lejt snickarna att göra. Vår farstu, numera tillbyggd på framsidan av vårt lilla Myresjöhus från slutet av 50-talet, är ritad av arkitekt Mats Öhman på MAF Arkitektkontor AB i Luleå och han sade när vi talat om hur det skulle bli, att han skulle rita oss en farstu som var så mustig att man ville äta upp den. Och mustig har den blivit! Man blir förtjust när man ser den; måtten är cirka tre meter gånger tvåkommaen med ett runt hörn. I det runda hörnet sitter tre högsmala fönster i "trappa". Fasaden är klädd med karosseripanel - så vackert - laserad i en kulör som skall minna om ett gammaldags fernissat båtskrov - så vackert! Mustigt är ordet!
En del måleriarbete är kvar på utsidan och frågan är väl om vi hinner med det i år och så skall vi lägga en stengång mot garageinfarten som definitivt får vänta till 2008. Men inomhus vidtar nu vårt eget arbete, med att öppna gamla ytterväggen och bygga om trappan.

Vi hade farmor som barnvakt idag och fick en hel dag till att göra ärenden, så vi hann bland annat bestämma vilket klinker vi skall ha på farstu- och källargolvet och det blir en stor platta 30x60 cm med en fantastisk metallkänsla. Plattan heter "Vanity" och finns att beskåda i Interkakels blad. Vi tittade också på vilket räcke vi skall ha i trappan.

Vi hann med något rent otroligt märkvärdigt idag också. Vi besökte Fritz Olsson och talade med deras guldsmed om hur våra ringar skall se ut. Vi skall göra om våra förlovningsringar (för andra gången) och så skall hon göra en vigselring med litet **bling** åt mig! *yum* Det blir så vackert och med en hemlighet på insidan! ;O) Mer på samma tema - vi hann även med att tala kort med vår blomexpert Agneta på Interflora om hur buketten skall se ut den där dagen i februari.

Det mera känslomässiga avslutet som skedde igår, var att jag slutade att amma Ruben. Sista två, tre veckorna har han bara ammat på morgonen, men jag hade nog tänkt amma litet längre och planen var att vi skulle vara avslutade till vi åker till Madeira i december. Sista tiden har dock Ruben sovit mera oroligt, vaknat flera gånger varje natt och det har blivit svårare och svårare att söva om honom och till slut har G och jag börjat fundera om det är morgonmålet-amningen-myset som hägrar. För ont har han inte. Och inte är han sjuk.
Så beslutet togs gemensamt och sista två nätterna har G när Ruben inte gått att söva om, lyft över Norah till vår säng och själv lagt sig i Norahs säng och låtit Ruben lösa sin situation litet mera på egen hand.

Norah ammade jag helt i ett halvår och sedan delvis till hon var ett år och fem månader och då var hon och jag överens om att sluta och det gick så gott som smärtfritt att sluta helt. Då var jag redan ungefär halvvägs gravid med Ruben.
Ruben fyllde ett år för bara några dagar sedan och har nu alltså fått sluta amma. Jag tror det blir jättebra för honom och för oss - han sov något bättre redan natten till idag. Vi får se hur det blir inatt! ;O)

Men känslor väcker det i mig. Jag har älskat att amma, älskat att kunna amma, att kunna ge det till mina barn, älskat att kunna försörja mina barn på det här viset. Älskat närheten, älskat att iaktta deras ansikten, kinder, munnar mot mitt bröst, aldrig, aldrig ledsnat på den åsynen. Älskat att få ett varmt, morgondåsigt barn till mig i sängen, känna det rulla ihop sig vid min sida och nöjt suckande inta morgonmålet.

I ärlighetens namn har jag ibland älskat amningen något mindre. Den där mjölkstockningen jag fick med Norah. De där smärtsamma amningarna jag hade mer eller mindre de tre första månaderna med båda barnen. De där gångerna jag fått väcka min sömntörstande kropp för ett hungrigt eller sjukt barn. Men allt det där hör till, med stor variation.

Och nu är det slut. Efter tre år och sju månader, give or take, av graviditeter och amning, så är det slut. Jag sade en gång till G då vi hade någon av våra diskussioner kring amningen, att för en och annan kvinna (tror jag - eller är jag ensam om att känna det så?) så är förmågan att amma sitt barn lika viktig som erektionsförmågan för en man - fast inte på samma sätt förstås. Men med samma dignitet.

Att det är slut innebär ju förstås en del annat också. Jag kommer till exempel att kunna dricka av Madeiras vin när vi åker dit - och det kan bara vara av godo! :O)

Ingemar Tobias

Vår älskade lille systerson föddes igårkväll och våra barn fick sin förste kusin. Min systers sambo skickade sporadiska rapporter och just då vi kröp i säng vid midnatt kom mms:et med Tobias avbildad! Så skönt att somna då, i vetskap att gossen fötts och att alla mådde bra.

Att sedan våra barn lyckades ha en strulig natt och hade upp oss varje timme - det är en helt annan historia... ;O)

Liv.

I skrivande stund håller min systerson på att födas. Min syster och hennes livskamrat kämpar tillsammans, har kämpat sedan morgontimmarna, med att bringa ett liv till världen. Kanske är han redan född. Snart får vi veta. Vi har väntat så länge på honom!

Lördagmiddag.

Älgkalvfilé. Färsk bandpasta med citron. Sås gjord på skyn, grädde, kantareller. Stekt halloumi. Enkel sallad på ruccola, avocado, babyplommontomater, gurka med olivolja ringlad över. Mellanöl till sambon, vatten till mig. Kunde ha varit strålande.

Men båda barnen var förkylda. Flickan var för nyvaken efter att ha somnat för sent och var ledsen för det. Pojken var nog mest bara ledsen för att han var hungrig. Och förkyld. Så det gräts en del runt bordet. Jag ställde min tallrik åt sidan en stund, för att hjälpa den gråtande sonen. G försökte få igång dottern, som brukar komma sig bara hon får i sig litet mat.

Till slut ordnade sig allt och maten - ja, den var riktigt, riktigt god.

Hemmamammaliv - pudelns kärna...

Trögt att komma upp på morgonen, som vanligt. Inte för barnen, men för mamman och pappan. Pappan iväg på jobbet, utan frukost. Dottern åt hela sin frukostgröt idag, en stor grej faktiskt. Sonen mumsade okomplicerat i sig sin gröt.

Det åts diverse frukter och lek bröt ut. Mamman hade fortfarande inte ätit, än mindre borstat sina tänder. Sonens tänder borstades och så lades han att sova sin första tupplur för dagen. Fram med spännande pyssel till dottern och NU fick mamman äta frukost. Klockan elva. Fast först fixades lunch till dottern. Så mammans te kallnade.

Efter måltiden vaknade sonen. Kollegan ringde och mamman fick chans att tala med henne, medan barnen i ensamhet läste husets alla kataloger och sparade tidningar, plockade fram livsfarliga små glasföremål men annars lekte fridfullt. Sonen fick äta lunch. Efter detta var avklarat blev det dags för mellanmål till dottern. Mammans lunch förbereddes, men fick stå orörd så länge.

Efter mellanmålet skulle dottern kissas och hoppas i säng alltmedan det nu ordnades spännande underhållning åt sonen, som annars tenderar att lik en magnet dras till mamman. Snabb och god saga till dottern, som sedan lämnades åt sina drömmar.

Mamman ordnade nu ett mellanmål till sonen emedan hon själv slevade i sig sin havregrynsgrötslunch - vid pass halvtresnåret. Efter detta ammades sonen i soffan och lades sedan att sova han med. Mamman damp äntligen själv ned i soffan, utan barn, men med tekopp. Konstaterade att koppen stod mellan våtservettslådan och en väl hoprullad, begagnad blöja. Mamman orkade inte göra något åt detta, utan rullade igång dagens Oprah. Trött, så trött.

Alldeles för sent påbörjade mamman maten. Och inte kom pappan hem i tid - han var säkert en kvart sen. Men under den kvarten hann mamman bli halvt desperat, eftersom hon inte visste hur sen pappan skulle bli. Pappan kom ju hem till slut, maten blev klar, familjen åt.
Sedvanliga kvällbestyr utbröt så småningom; barn fick kvällsmat, det gräts än här, än där, mitt ibland leken. Tänder borstades, små händer och ansikten tvättades, pyjamasar på. Kramar, pussar, resonemang, saga, rutiner, släcka, mörkt, tyst.
De rara barnen sov. Sagolikt. Fantastiskt. Och så stort.

De här två barnen, två storslagna själar, två små liv sprungna ur mig och min älskade, komna till oss för en tid innan de går vidare ut i världen. Känner stor och ödmjuk tacksamhet.

Imorgon börjar det om.

Älgjaktsleda?

Älgjaktsfrustration?

Det här är första och sannolikt sista gången jag följer med ut på ön under älgjakten, med barnen. Det har ju gått bra förr om åren, de barnlösa åren, men nu - nä. G stiger upp kl.0400 och lämnar mig och barnen. Sedan kommer han hem i extremt goda fall vid middagstid; men igår kom han hem vid 2030. Så jag sköter våra två små barn och delar dagarna med svärföräldrarna.
Allt sådant har tidigare gått som en dans för det mesta, men det blir svårare och svårare att dansa de turerna nu. Jag mår otroligt dåligt över att jag inte hinner hjälpa till som förr, då jag är gravt upptagen med barnen. Hemma, med G, går det ju bra - då fördelar vi oss utan uppgjorda regler (ja, tvättstugan tar jag...) över det som skall göras. Men här på ön glider liksom G iväg en aning och B tar hans plats och då går det ju inte lika bra.
B är en energisk person som hinner mer än jag vilken dag som helst. Och aldrig tappar humöret. Och hon fyller 70 i år. Jag känner mig som en sopa, en ineffektiv sådan.

Saken blir inte bättre av att jägarna (förutom G är det hans bror och en av deras gemensamma barndomskamrater med son som jagar) när de kommer hem, serveras middag varunder jakten ivrigt diskuteras. Sedan duschar de, fixar kommande dags matsäck samt sjunker ned i soffan med en maltdoftande bärnstensgul dryck och fortsätter att diskutera jakten. Eller något relaterat. Och så går de och sover, vid pass 21-22-tiden. Åååhh - vad gör jag här??

Bygget har startat!

Sade sambon saligt några gånger i rad på morgonen. Detta med anledning av att våra anlitade snickare, Bröderna Anderssons idag satte fart på vår mustiga farstu. Mer om detta när jag får tid nästa gång.

Min dotter - en fysiker i vardande?

Min lilla tös gjorde häromdagen när hon diskade, två fysikaliska konstateranden.

Hon hade ett djupt cylinderformat kärl fyllt med vatten och stoppade ned en mycket smal slickepott där i. "Den blir stor" konstaterade hon intresserat. Helt sant. För utförligare förklaringar till fenomenet, önskar jag att jag kunde hänvisa till min bästa vän E, som är lärare med passionerat intresse för sitt yrke. Hon hade kunnat ge en enkel och klar förklaring.

Likaså hade E kunnat förklara det andra fenomenet min dotter blev varse. I samma kärl hade dottern senare draperat en blöt disktrasa, som delvis hängde ned i vattnet och delvis hängde ut över kanten. Kapillärkrafterna drog upp vatten och lät det färdas genom trasan och ut i dotterns hand. Det här kommenterades inte av dottern utan hon konstaterade nog bara att vatten kan rinna ur trasor med.

Tänk hur allting fungerar. Fysik, upptäckter, inlärande - för dottern, för mig.

Det finns inga begränsningar - bara oändliga möjligheter

Så sade den instruktör som ledde body balance-passet som jag bevistade häromkvällen. Ett nytt gym har startat på universitetsområdet och de har erbjudit sina aktiviteter gratis under denna och förra veckan.

Så nu har jag provat body balance två gånger. Det hade jag bara gjort en gång tidigare i livet- min syrra tog mig med på ett pass i Sydney då hon bodde där.

Det är riktigt bra för mig. Har inte tränat mycket under de här två och ett halvt åren jag varit gravid och fött två barn och nu startade ridningen igen och med dessa två pass samt en del promenerande med barnvagnen, så känns det allt litet i kroppen.

Har införskaffat ett par walkingskor också, med intentionen att faktiskt börja använda de stavar jag köpte för något antal år sedan.

Jag hade tyvärr litet svårt att slappna av och ge mig hän under det sista passet, men den där meningen ryckte upp mig litet. För det är ju förstås sant. Om jag bara lyfter blicken och låter den sträcka sig uppåt - framåt. Så ser jag ju alla möjligheterna.

... and along came Polly!

I mitt vuxna liv är Polly verkligen en stadig favorit. Inte superfavoriten, men finns där i basen av mina favoriter. Och nu finns en ny smak. Till.

Jag är skeptisk till att förvanska klassiker. Som Dajm till exempel, som man satte apelsin eller något annat krafs i för några år sedan. Eller som många nya smaker på Polly. Eller, som det jag senast retat mig på - att Abba gör mjukost under varumärket Kalles kaviar. Varför i jesse namn? Det finns ju så många andra som gör mjukost. Det känns som en utspädning av ett gott varumärke, ett gott renommé.


Men nu finns den här nya smaken av Polly - "Dark & white" (hmm... skulle det funka i USA?), som Cloetta beskriver (fritt översatt från påsen) "med en smak av mörk och vit citron/limechoklad". Och den är riktigt god. I sanning lika god eller snudd på bättre än originalet. Har inte och kommer inte att smaka alla de andra smakerna, men den här kommer jag nog att köpa igen.

Som i Thailand...

Sade min älskade G igår, när vi hela familjen satt packade på fyrhjulingen på väg hem från sjön. Tösen, om en dryg vecka två år och åtta månader, och jag promenerade iväg först på väg ned till sjön för att titta till båten. "Sjön" i det här fallet, är en avlång, skyddad vik - Sörifjärden på Hindersön, i själva Bottenviken. Vädret var helt odramatiskt och tillsynen av båten var helt och hållet en tur för att få lufta oss.
Efter oss kom G och lille sonen, om två veckor tio månader och inte gåendes ännu, på fyrhjulingen. Fyrhjuling är idag, tyvärr, det helt dominerande färdmedlet på ön. För mååånga år sedan, då jag började vara på ön, var det packmoped som gällde. Eller cykel.
Och igår som sagt, satt vi allihopa på när vi skulle hem igen - sonen längst fram, med ett fast grepp om en bensinslang. G med ett fast grepp om sonen och styrdonen. Längst bak jag och fastkilad mellan G och mig, så glad och nöjd, dottern.

En andra chans

Såg häromkvällen om denna film, som i mitt minne trivialiserats en aning. Eller som möjligen fått en förnyad betydelse för mig efter det som G och jag gick igenom för några år sedan nu.

Vi fick, eller snarare tog, en andra chans. Jag bad om den och G tog chansen. Att börja om. På nytt. Han och jag. I "The Family Man" får Nicholas Cage en glimt av hur hans liv kunde ha blivit om inte om. Hur jag än bänglade, kunde jag inte se en framtid. Utan G.

Nu lever vi vår glimt. Och den är storartad.

Kallt te.

Mitt liv består av kallt te och missade måltider. *småler trött*

I jakten på min underbara dotter och min numera mobile son och allt som händer runt dem, så blir mina stackars tekoppar övergivna flera gånger per dag. Jag värmer dem optimistiskt i micron, för att bara konstatera en timme senare, att koppen svalnat igen.

Eftersom barnen skall ha mat, verkligen bör få mat, på rediga, regelbundna tider, blir det inte alltid att jag själv hinner slå ned rumpan på en stol och äta något. Så därför blir det ofta "frunch" för mig. Inte helt strålande. Särskilt inte i kombination med min självförvållade sömnbrist.

Imorgon åker i alla fall jag, dottern, sonen och min mor till min älskade syster. Min syster bor i huvudstaden med sin sambo och de väntar sitt första barn - en gosse som beräknas komma till världen i oktober. Min käre G stannar hemma och träffar sin lillebror med fru, samt arbetar och sliter.

Mot rymden och viiidare!

Mirakel.

Näsa mot näsa, mun mot mun ligger vi där, dottern och jag. Den lilla skimrande stunden, efter godnattsagan, innan avskedet. Hon säger åt mig: "Blunda då, mamma" och så blundar vi båda och båda tjuvkikar på den andra, för att se att här verkligen blundas. Vi fnissar litet tyst åt varandra, pussas och så plötsligt säger dottern till mig: "Gå då, mamma". Då är hon klar att sova och det är bara för mig att lämna hennes förtrollande närhet. En alldeles ny liten människa, som kommit till G och mig, för att hjälpa oss, tvinga oss, att bli bättre. Så att vi kan bära fram henne till kommande storverk.

Hmmm...

Egentligen tror jag att G och jag känt varandra hela livet. Vi är jämngamla och till jag var fem år gammal bodde våra familjer mindre än 100 meter från varandra. När vi var barn, vistades familjerna i skärgården, ibland på samma ö.

Vi har definitivt känt varandra sedan hösten 1982 då vi började gymnasiet. Vi blev ett par i januari 1990. Vi klarade oss genom mycket svåra tider och kom ut starkare än någonsin, för livet, i april 2003.

Jag har länge velat att vi skall gifta oss, särskilt sedan vi fick våra underbara barn och på sistone helt krasst för den juridiska aspekten. Jag tror nog att G också velat att vi skall gifta oss. Det har han i alla fall sagt, då jag tagit upp det.
Men tiden har gått och inget har hänt. Häromdagen hände det. Vi resonerade om det och plötsligt hade vi bestämt att vi skall gifta oss.

G inser nu att han släppt ut den del av mig som ytterst traditionellt fantiserat om ett bröllop. Jag har nog själv effektivt tryckt ned detta, så till den milda grad att det känts ok att tänka sig att bara skriva ett inbördes testamente.

Nu surfar jag sena kvällar på Bröllopstorget och kollar klänningar och blommor. Ring tror jag redan att vi vet vilken vi vill ha - någon av Efva Attlings blir bra känns det som. Håret får förstås min frissa göra.

När jag lägger mig på kvällen går jag igenom vilka som skall komma med oss på vårt bröllop och har lätt hjärtklappning över allt som går att fundera på.

Helt otroligt. G bara skrattar!

And it's all good!

Men nu.

Herregud. Vi skall gifta oss.

Med andan i halsen...

Det händer mycket.

För snart en månad sedan, var jag till Agnetas Hudotek och fick en fullständig ansiktsbehandling inklusive fransfärg OCH en pedikyr med vackert lack. Flera timmar av lyx bara för mig själv.

För tre veckor sedan var jag till frissan och blev otroligt fin i håret. Efter två och en halv timme, ibland med två frisörer i håret, två färger (eller var det tre?) plus min egen OCH en absolut överraskande permanent, ser jag nu ut som en helt ny människa.

För exakt en vecka sedan blev jag presenterad för vår konung, Hans Majestät Konung Carl XVI Gustaf (se Kungahusets kalender 3/6). Två gånger skakade jag hand med Kungen och sedan åt jag och ett tjugotal personer till lunch med honom. Det måste nog anses vara bland det mest märkvärdiga jag kommer att vara med om. Helt bortsett från undret att vara älskad av min käre G och att ha fått mina två små barn, mina älsklingar, de två som betyder mer än något annat.

Min dotter, som blir två och ett halvt år kommande torsdag, känns ibland som en naturkraft. Vilket hon givetvis är. Eller som ett malmtåg (80 ton per vagn, dryga 60 vagnar per tåg) - mycket svår att stoppa. Jag och G tror - misstänker - oroar oss för - att dottern börjar snudda vid något slags trots. Eller så är hon bara litet trött och tjurig ibland. Sista dagarna har hon provat att trotsa oss båda i olika situationer på ett sätt som är helt nytt för oss. Nåja, det är spännande nästan jämnt...

Handlade några perenner idag, helt oplanerat. Några har strykt med i vinter, måste fylla ut luckorna. Köpte även några sommarblommor att ha i kruka och ampel.

Vi har haft överraskande tidig och extremt stabil värme och envetet solsken de sista två veckorna och det har fört med sig att grillen har gått igång och tvätten torkar numera på torkvindan ute och doftar överjordiskt underbart när man tar in den.

Och just ja - G, jag, G's bror och hans fru har just bjudit G's mor som fyller 70 till vintern på en resa till Madeira. Så vi skall åka till Madeira. Hur kul som helst!

Nu slut för den här gången. En tvättmaskin skall sättas igång, tänder skall borstas och funderingar skall delas med G innan sänggående. Natti!

Doft

Min sons hårfäste doftar som solvarm vete. Vet inte om det kommer sig av att jag använde rapsolja i hans badvatten. Det luktar i alla fall helt underbart. Hans blonda, böjda ögonfransar är så långa, att de snuddar vid hans ögonbryn. Han är inget mindre än ett underverk. Med en djup skrattgrop i varje kind. Sonens ögon har börjat skifta i grågrönt, mycket lika G's.

Nybörjare

Sitter och försöker göra förändringar i min blog. Har aldrig sysslat med sådant här förr. Har bara använt datorn till att arbeta med, plugga med, kommunicera med, förströ mig med. Det går trögt, men är rätt kul ändå. Tack och lov är G mer än kompetent vad gäller datorer, så jag kan alltid hojta på honom.

Dottern och sonen sover för fjärde natten tillsammans i sitt rum. R knorrar litet fram på småtimmarna, men somnar om utan större besvär. G är en klippa och är oftast den som går upp. Tidig morgon är det faktiskt dags för sonen att äta, så då får han komma till oss igen. För att inte göra alla förändringar på en gång, avvaktar vi en tid med att bära tillbaka honom efter morgonamningen.

Har känts skönt att sova ensamma större delen av natten. Vi är förstås så fruktansvärt trötta, att vi inte gjort något annat än att just sova. Men kanske snart?!

Märkligt glad

Känner mig bubbligt glad över min alldeles nya blog...

Jag arbetade faktiskt 2,5 h idag. För första gången sedan september ifjol, då jag kröp in i bebisbubblan igen inför vår sons födelse. På jobbet har vi fått datoriserad journal och eftersom jag skall arbeta litet i sommar, måste jag ju träna innan det blir skarpt läge. Det var roligt att vara på jobbet!

Sonen skötte sig exemplariskt och charmade alla. Dottern fick för första gången följa G på hans jobb. Fick en animerad berättelse när vi sågs sedan, om hur det varit. Så ljuvlig man kan vara när man är två år och nästan på dagen fem månader.

Slutade nattamma i söndags, vilket har gått perfekt. Sonen grät ordentligt en stund första natten, sedan har det bara varit att vända honom när han knorrat. Så inatt sover han i spjälsängen i deras gemensamma rum och jag och G ser fram emot en natt i egen säng!

Uppstart

Jag har bloggat i mitt huvud i säkert ett par månader. Men tiden räcker inte till, jag har inte fått den att räcka till att slå mig ned framför datorn och kicka igång en blog.
Men nu gick det. Mina två juveler sov samtidigt en stund och ögonblicket kom!