tisdag 7 april 2009

Samtalet.

Igårmorse väcktes vi vid 0530 av att telefonen ringde. Göran hoppade upp ur sängen och svarade ute i hallen. Barnen vaknade inte.

Och så var han bara så där tyst. Bara det att det ringde den där tiden hade slagit igång alla larm i mig. Att G inte sade någonting, gjorde att jag hörde alla anhörigas olika röster berätta den ena hemska händelsen efter den andra.

Som den gången svärfar ringde i förtvivlan över att gamla Tussan hade blivit svårt sjuk och behövde komma till veterinären. Eller då Harry ringde och var rädd och ledsen över att mamma blivit sjuk och fått åka in med ambulans. Eller den gången då pappa ringde och berättade att han just förlorat sin ena bror i en otroligt tragisk olyckshändelse.

Oron och skräcken spreds i kroppen och jag steg upp till G. Det var ingen i telefonen. Felringning? Ingen vet.

Men gudomligt skönt att ingen anhörig hade problem.