Puuh...

Ute på andra sidan.
I lördags började telefonen trassla, på söndag hade den tystnat. Ingen större skada skedd. Det finns ju mobiltelefoner.
Men igår mitt på dagen dök nätet och jag kände mig avskuren från yttervärlden. Har känt mig som en äggsjuk höna som vankat och stirrat på (den avslagna) datorn och tänkt blogtankar och tänkt på allt som jag skulle ha kollat men inte kunnat.
Men nu är allt bra igen. Sköönt! Telefonen är uppe också. Behöver man en fast telefon?

Vi gjorde det rätta ikväll och tog som goda föräldrar våra två små guldklimpar till den stora majbrasan nära Norahs dagis. Varmkorv inmundigades och nu sover båda sött av friskluften på kvällskanten.
*glad*

Färre ingredienser.

Syrran räknade nyligen upp det förbluffande antalet ingredienser som ingår i en rengöringsprodukt som vi båda provat. Måste bara kontra med en av Lush's produkter som jag just gjort slut på. Jag är litet förtjust i deras prylar just nu, tanken bakom och så, och när vi nu har dem i Luleå får jag ju lov att se till att de får sälja litet! ;O)

Så här kommer ingredienserna:

Tea Tree Water (Melalauca alternifolia)
Grapfruit Water (Citrus grandis)
Juniperberry Water (Juniperus communis)
Perfume
Methylparaben

Det var några färre det.

Halsfluss?! Körtelfeber?!

Norah blir inte bättre. Hon är fortfarande svullen i käkvinklarna, hes, snuvig och litet varm av och till. Hon är inte heller sitt vanliga glad jag, utan litet mera ledsen än vanligt.
Ruben har haft en jättedålig dag. Svärmor som skött barnen idag, medan G och svärfar arbetat med vår farstu, var färdig att lämna huset mitt på dagen, om inte gubbarna kom upp och avlastade henne en stund. Just det.
Ruben har tydligen gråtit större delen av dagen och det pågick när jag kom hem efter en ljuvlig dag i frihet, på jobbet, med jämnåriga kollegor. ;O) Min barnmorskekollega och jag skulle dessutom på en kollegial träff i eftermiddag, så vi fick oss en snabb lunch på stan och sedan en liten föreläsning i profylaxandning (bra!) med hembakt fika.

Kände mig som en bov, när jag efteråt smet ut på stan och alltså inte for hem. Jag stack in huvudet litet här och impulsköpte en bomullsfilt "Pom-Pom Blanket" på Indiska. Jag hittar tyvärr ingen bild på den, men som namnet skvallrar om, har den söta pom-poms längs kortsidorna och den är ljuvligt äppelgrön. Känner mig jätteglad över den; jag har länge velat ha en snygg bomullsfilt i soffan för sommarhalvåret.
Såg också begärliga Nigella Lawson's (ja, inte hon då XO)) "Salladshänder". Såg dem för länge sedan i trä, men de var alldeles för dyra. Har tänkt på dem sedan dess och nu skall jag baske mig köpa de här, nu i melamin. De är perfekta i den lilla salladsskålen. Vi har bara bamselånga salladsredskap idag, flera stycken. Jag såg de här "händerna" på Lilla Köksboden där jag i alla fall köpte en olivurkärnare (bra till körsbär också) som vi behövt ett tag.
Jag såg en ny affär som såg ut att ha intressanta kläder. Måste kolla närmare på den, minns inte ens vad den hette. Såg att Jack & Jones flyttat in i Shopping och det var ju bra, för jag trodde att de upphört. G brukar alltid hitta snygga kläder där.
Jag har provat några olika träningsbrallor nu, men jag hittar inga som är helt bra av dyrmärkena. Får nog bli ett par från H&M. Var också in på Noa Noa och kollade av deras underbara kläder. Njuter alldeles särskilt av att titta på deras små flickkläder och fantisera om Norah i dem!

Rolig händelse: skulle ta bussen hem och väl ombord insåg jag att jag inte hade nog med kontanter. Busschauffören (äldre, prydlig, gemytlig) iakttog mina utgrävningar och kom med uppmuntrande tillrop. Jag skrapade ihop 19 av de 20 kronorna som biljetten kostar och gav honom dem. Jag fick tillbaka gruset med kommentaren "-du får flickrabatt!". Jag kastade ett öga på biljetten och såg att jag bara fått betala 10 kronor som en ungdomsbiljett kostar. :OD Den chauffören är ju verkligen en god representant för sin yrkeskår!

Måste gå och göra någon nytta nu. Hänga tvätt till exempel. G arbetar fortfarande i källaren, så det är bara att hugga i. *suck*

"-Du måste skaffa mig en trampolin!"

Det var en av de sista sakerna Norah sade till mig i mörkret då vi höll på att säga godnatt. Hon förklarade; trampolinen skulle vara i vattnet, så att hon kunde hoppa så som hon hoppar i puffen.
Lilltjejen har bilden helt klar för sig - fattar inte hur. Norah har knappt sett en trampolin, definitivt inte i bruk. Fattar inte att hon kan ordet ens.
Norah kanske brås på mig. Jag simmade under vattnet innan jag kunde simma ovan. :O)

Ny jacka!

Fick äntligen min "dag" för mig själv! Svärmor hade ärenden i stan, men hade lovat mig att passa barnen, så att jag skulle få gå på stan.

Sagt och gjort. Jag inledde med att storhandla mat. Det är ju roligt. Mycket människor var det i alla fall. Kände mig inspirerad och handlade mycket KRAV-märkt och ekologiskt.
Jag susade hem med maten, som svärmor vänligt tog hand om, kastade i mig en tallrik fil och drog till stan. Med en detour till G på jobbet, med hans mat som han glömt hemma.
På stan gick jag ut hårt och shoppade skönt! ;O) Först en Potion 9 - ren lyx för ett törstande hår. Sedan mera vardagslyx från Lush; litet till ansiktet, fötterna och kroppen. Reklamerade en av tröjorna jag köpte på Peppercorn för en tid sedan.
Och sedan gick jag och provade de två Peak-jackorna det stod mellan. Jag hade egentligen redan bestämt mig, men det kändes skönt att få det bekräftat igen. Jag valde den svarta, med viss tvekan. Känns litet mörkt för vår, men helt ok för höst förstås. Och jag tänker inte bli kallad för "the beige people" mera (hö-hö :O)). Jackan fanns i en mörk, varm beige färg och i en knallig, klarröd förutom svart. Den röda hade varit läcker, men det är lättare att variera accessoirer till den svarta.

Nu skall jag göra gnocchi till middag. Blandar med pinjenötter, kalamataoliver, ruccola, mozzarella och med olivolja och flingsalt till. Inspirerad.

Påssjuka??!!

Norah är sämre idag än igår, vilket är ovanligt. Ruben är mycket bättre, vilket också är ovanligt. Jag tror nästan att den här svängen har knäckt den förra förkylningen som han hade för typ två veckor sedan och som inte hade gått över.
När vi åt frukost imorse, såg jag hur det buktade ut på halsen under Norahs högra käke. Det bulade så respektingivande, att jag hickade till mentalt och tänkte: PÅSSJUKA. Men hon är ju vaccinerad!? Tydligen får några tiotal personer i Sverige påssjuka varje år. Påssjukan som sådan överlever man ju, men värre är de följdsjukdomar som riskerar att dyka upp i efterförloppet - hjärnhinne- och hjärninflammation bland andra.
Jag "ful"-konsulterade min kollega (yrkesmässig perk! ;O)) och vi kom bara fram till att det finns så många normalvarianter av svullna lymfkörtlar och andra symtom, liksom av svullen spottkörtel (påssjuka), att vi inte gärna kunde veta vad Norah lider av. Men mest troligt inte påssjuka. Jag hoppas att det bara är elakt förkylningselände. Hon är ju hes och hostar. Norah har fått dricka honungsvatten och te med honung hela dagen.

Imorgon är allting bättre.

Bästisens sambo med... påssjuka?! XO)

Förkylda. Igen.

Igår blev Norah förkyld. Feber och heshet, men pigg ändå. I eftermiddag fick Ruben feber. Han blev hastigt sämre under tidig kväll och fick motmedel för att orka sista stunden av kvällen.
Var just in till honom och vände den svala sidan av täcket till.

Det första galoppsprånget.

Det är alltid spännande att fatta första galoppen på en häst man aldrig ridit förut.
Det hände mig i onsdags då jag för första gången fick rida Bo Kasper. Han visade sig vara en ganska typisk ridskolehäst. Litet för skumpig, litet för stel, men snäll och ridbar.
Då vi fattade trav tyckte jag att bakdelen sänktes en aning och det kan vara positivt, för det kan betyda att han fattar den nya gångarten bakifrån, med bakbenen som skall vara hästens motor.
Så var det galoppen då. Då kom framdelen upp, ett litet uppåtsprång i fattningen och sedan satte vi iväg i en litet för frisk galopp. En sådan där galopp som inte har att göra med ett stort steg utan snarare med att inte orka samla sig riktigt och/eller "om jag rejsar litet, blir min ryttare litet rädd och så slipper jag jobba". Tror det sista kan stämma litet, eftersom han också hade ovanan att efter ett kvarts varvs galopp bryta av till trav. Utan att jag bett honom om det.
Nåväl, efter hand som lektionen fortskred, så fick vi bättre ordning på galoppen (hålla den, inte springa fort) och nedsittningen kom mer på plats också. Vi hade markarbete och han betedde sig vettigt över bommarna. Allt som allt rätt ok och jag kommer inte att dra mig för att rida honom igen. Tvärtom! :O)

En oväntad present.

Det låg ett knöligt paket till mig i postlådan idag. Det var omsorgsfullt handskrynklat av Tobias, som även hade provsmakat kuvertet. Inuti låg ett handskrivet brev och ett par glitterröda mjukissockar. Tobias lilla hand var avritad och för säkerhets skull hade han provsmakat även papperet. Brevet var underskrivet av min syster och Tobias.

Tankarna, orden sprang på darriga stämband rakt in i mitt hjärta. De studsar rakt tillbaka till dig, min lilla syster. Jag tänker på dig hela tiden. Hela tiden.

Jag älskar dig.

Min syster, min fantastiska syster, med Tobias i magen och Ruben på magen, i stilla vila i ljus sommarkväll...

Vitamininjektion.

Isberg utanför Brändöskär

En "bygghelg" var planerad, men den gick om intet när Svågern deklarerade att han och hustrun hastigt och lustigt skulle komma upp från huvudstaden med målet att och jag citerar: "köra skoter och grilla korv!". Byggplanerna skrotades ganska hastigt och siktet ställdes in på en sista färd ut till ön.
Tokarna från Stockholm hade en enorm tur med vädret och vi kan bara tacka och buga för att de såg till att vi också kom oss ut! ;O) Vi fick oss en fyra timmars barnfri tur ute på isvidderna. Vännerna från Hertsön anslöt och turen var krispigt underbar!



Wrooom!

Solruta.

Alldeles nytagen bild. Ruben märker att Muija njuter av solen och vill göra likadant.

Rally.

Barnen kör rally runt köksbordet. Norah med dockvagnen, Ruben med sin gåvagn. De skriker upphetsat ibland. Varv på varv.
But it's all good.
För jag får vara ifred och göra maten. :O)

Mamma.

*puh*
Mamma skrämde upp oss imorse. Harry ringde och berättade att mamma fått åka in på morgonen till vårdcentralen med ambulans. Han kunde inte riktigt berätta vad som var fel eller hur mamma egentligen hade mått på morgonen.

Jag är inte den som spar på krutet, så jag tänkte på ett plan på de värsta scenarion jag kunde komma på; hjärta/kärl, tumörer. Ringde syrran och satte fart på hennes adrenalin.

Var på en kort jobbgrej och ringde Harry när jag kom hem. Han hade pratat med mamma och hon hade fått veta att det var virus på balansorganen. Det var ett skönt besked.

Sedan ringde mamma innan jag hann ringa henne. Hon bekräftade det som Harry sagt. Hon blir kvar på vårdcentralen till imorgon, men de har lovat henne att hon är frisk till fredag. Djärv personal som lovar sådant ;O) men de vill väl ge en bild av sannolikt förlopp.

Puh.
Dubbelpuh.
*lättad*
*glad*

Smilla på prao.

Hi-hi! Vi har blivit med hund!

Vi har erbjudit vår målare och hans familj att sköta deras vovve en del av tiden de är i USA till sommaren. Målaren kläckte den goda idén att Smilla skulle komma och praoa hos oss en dag för att se hur det skulle gå. Så imorse kom hon till oss.

Smilla är en goldentik som fyller tre år imorgon. Hon är en strålande representant för sin ras och visar sig vara lugn, glad och godmodig. En kvart efter husse hade lämnat oss, låg hon avslappnad på köksgolvet medan vi åt frukost. Smilla promenerade förstås med oss när Norah skulle till dagis. Norah höll stolt som en tupp i kopplet hela vägen. När vi kom hem var vi ute en stund som vanligt, idag i strålande solsken.

Nu har Ruben ätit och somnat och Smilla ligger och vilar på det varma farstugolvet. Om bara en dryg timme sätter vi fart igen och promenerar iväg och hämtar Norah.

Norah ja. Så lätt att lämna. I morse steg vi in på förskolan och såg att de var på väg ut på gården. Norah stegade glad iväg och vände sig om och vinkade hejdå, enbart för att jag ropade fast henne. Känns helt underbart.

Before... after!

Före...

Gudars! Blev litet matt när jag insåg vad jag gjort igårkväll.

G fick äntligen sitt hår klippt; det var som vanligt Ulf Elfving -varning. För ovanlighetens skull gjorde vi det medan barnen var vakna. Ruben satt i sin stol och åt glass och Norah trodde vi att vi skulle kunna säga åt att inte springa i allt hår som skulle ramla ned på golvet.

Barnen blev väldigt inspirerade och ville båda två klippa sig de med. Sagt och gjort. Norah först. Ställde in maskinen på fyra centimeter som är det längsta maskinen klipper och så körde vi över hela huvudet. Det blev nog helt ok. Luggen hade jag redan putsat bara kvällen innan och frisyr hade hon ju sedan hon var till frisören i februari.

Ruben klappade sig ivrigt på knoppen och så det var bara att ta sig an honom. Jag studerade tabellen med klipplängderna, såg korthåriga pojkhuvuden för min inre syn och ställde in maskinen på en centimeter. Och började klippa. OMG.

Man vänjer sig nog. 8O] Men han blev söt! :O)

...efter!

Den tråkigaste helgen i mannaminne.

G är på en jaktledarkurs i Jägarförbundets regi i helgen. Märkligt nog otroligt nära hemmet, på Kronan, så G promenerar dit. Tiderna är 9-17 utan lättnader, så den här helgen flyter förbi som vore den vilken vardag som helst.
Jag går här inom de här fyra väggarna och sköter våra barn. Som jag gör alla dagar.

Finns det en verklig värld utanför?

"My hair."

Ovanstående är ett citat som levt kvar i mig sedan oförglömliga, läckra "O Brother, Where Art Thou?". George Clooneys karaktär yttrade de orden, oftast efter han sovit, satte sig upp och förde händerna till sitt huvud.
Nåväl, nu är det mitt hår det gäller. Sedan kring påsk har jag tyckt att håret, särskilt nedersta decimetern har känts som strävt hö. Det har nog smygit sig på, men vi var ju på ön under påsk och vattnet där har märkliga effekter på håret (fråga syrran, hon vet). Där har jag dessutom både annat shampo, balsam och stylingprodukter än hemma. Så jag skyllde på yttre omständigheter. Men så bytte jag shampo + balsam på ön och så har jag ju mina vanliga pryttlar hemma och det har baske mig inte blivit bättre.
Undrar om den snart ett år gamla permanenten har havererat på något vis? Mitt hår brukar inte fara så illa annars, att det hinner bli så här eländigt innan det blir dags för nästa frissabesök. Hormoner? Min mens är ju fortfarande hur puckad som helst; skall återkomma till det en annan gång. Vitaminer? Allmäntillstånd? Sömnbrist? :O/ Hmm... Vi får väl se. Domen kommer i nästnästa vecka, då jag skall till Mió igen.

Så här såg det ut i augusti ifjol. Håret alltså.

Två månader.

Kvällen innan, i vår häftiga tornsvit!

Tänkte berätta om bröllopet som nästan inte blev av! Fast det var ju inte så, men summa summarum så var det en massa detaljer som liksom köttade ihop sig - ibland utan vår vetskap. :O)

Först var det kören. G kom ju på att vi skulle ha en kör istället för solist vid vårt bröllop. Jag tände ganska snabbt på idén och kontakter knöts via Blomster-Agneta, som sjunger i den tilltänkta kören. Några ur kören skulle det bli. Tiden gick, önskemål om sånger hade levererats och tystnaden lägrade sig. Vid förnyad kontakt, fick Blomster-Agneta veta av sin körledare, att nähä, kören har inte tid, hinner inte repetera och nej tack. Då var det en månad kvar till dagen B (som i Bröllop ;O)). Allt löste sig på det mest underbara vis och Eva Plumppu sjöng så fint till oss!

Cirka en vecka innan bröllopet bröt vår kantor armen. Ett bekymmer uppstod genast, då vi precis (i sista stund som vanligt) stod i begrepp att beställa våra vigselprogram. Vi fick av vår präst ett hett tips om vem som skulle bli ersätta kantorn och ett stridsbeslut togs och hans namn skrevs in, trots att det inte var säkerställt. Ingen hade ju vetat ändå, fast jag hade ju sagt det till alla, för så fungerar jag ;O) - men det blev faktiskt den kantor vi namngivit; Simon Lind. Han spelade jättefint, även om något finger slant ibland. Vi var så glada över vårt musikval och känslan blev så rätt... Jag hoppas att kantor med bruten arm repat sig vid det här laget!

Då alla våra gäster gått hem och vi väntat in Blomster-Agneta, som skulle hämta mina blommor för konservering, fick vi höra historian om buketten som nästan inte blev av.
Leverantören hörde av sig några få dagar innan bröllopet och skulle inte kunna leverera blommorna längre norrut än Umeå. Det hade ingen någon nytta av, så den leverantören fick sig på pälsen av våra florister. Den vilda jakten på blommorna (limegröna rosor primärt) vidtog!

Fyrkanten dammsögs - ingen Interflorabutik hade några hemma. Om jag fattade Blomster-Agneta rätt, hade till och med någon konkurrerande butik vidtalats. Någon i personalen hade kommit på att själva Blomster-Agneta var på semester i Gällivare (35 mil härifrån) och att de skulle ringa henne och be henne kolla med butiken där. Och minsann, där satt de, mina limegröna rosor! :O) De hade dammsugit butiken och när Blomster-Agneta valt ut de bästa stod hon där med ett drygt 20-tal rosor. På fredag kväll.
Hon, Blomster-Hjältinnan, avbröt sin semester och åkte tillbaka till Luleå ("blommorna behövde ju komma i vatten"), för att sedan under lördagen kreera konstverket som jag bar under vår vigsel. Lösa blommor till håret, samt småbuketterna till Norah, min mor och min svärmor arbetade hon med också. Allt blev så fint!

Ett par småsaker gick om intet också. Fotografen dök aldrig upp hos frissan som han skulle göra och det känner jag mig faktiskt besviken på. Han skyllde sedan på att han trott att jag skulle bli där längre, men det höll ju inte riktigt. Vi hade lämnat ett detaljerat schema åt fotografen (på hans begäran), när och var saker hände och frissan höll väldigt proffsigt på sitt uppdrag. Han och jag hade talat igenom tidsschemat och han höll sin del av schemat skarpt. Trist att inte få proffsbilder från det tillfället i alla fall.

Ingen lunch fick vi heller, G och jag, på bröllopsdagen. Vi skickade ovetande ut G's bror på stan för att hämta oss något att få i magen innan vi började dressa oss inför fotograferingen som skulle ske på hotellet innan vigseln. Det här var alltså söndag, strax innan lunchtid och _ingenting_ var öppet. Inte ens Max. Så vi sög i oss något från fruktfatet som vi hade på rummet och litet vatten och levde sedan på det till vi fick äta av vår egen bröllpsbuffé! Men det gick ju bra - vi överlevda allt och har nu varit gifta i svindlande ;O) två månader.

Stor, stilla kärlek.

Tittade just till min lille gosse som tystnat i sitt rum. Han hade krusat ihop sig i fosterställning på sin högra sida och andades långa, öppna andetag. Jag spolade hans näsa med koksalt innan jag lade honom och nu sover han, varm och mjuk.

Älskar.

Frisk.

Nu är jag frisk. Mår inte alls illa nu (bara litet, litet, efter frallan). Känner mig bara fortsatt klen och inte just någon matlust.

Magen som gurglade något rent fantastiskt igårkväll när vi satt i soffan, låter ingenting nu. Ska försiktigt försöka få i mig mat idag, så att jag orkar med en dag på jobbet imorgon.

Just lagt Ruben, som inte vill sova precis just nu. Det löser sig nog. Ska fundera ut något som jag kan övertala min hjärna att den vill äta nu! :O)

Helt otroligt.

Girlz in da mist.

En gång sålde Bästisens kompis sin odödliga själ för att vi skulle få fint väder under vår fjällvandring. Man fick inte högt uttala tankar om _fint_ väder, för då utmanades vädergudarna (visst fattar ni att vi skojade? ;O)). Och fint väder fick vi. Annat var det den gången när ett åsk- och regnväder bokstavligen piskade oss i hälarna när vi halvt om halvt sprang hemåt efter en tur. O, var tog de där fjällvandringarna vägen? Det kom en massa ungar i vägen... Nå, fjällen står kvar. Om vi bara spänstar upp våra några år äldre ben, så skall vi väl kunna besöka dem igen. Det är så högt i tak i fjällen. Underbart.



Dimman lättar.

Hur många renar ser ni? ;O)

Vad jag ville komma till var i alla fall just det där med att utmana ödet. Det är i stort sett det enda skrock jag ägnar mig åt och det ganska passionerat. Så igårkväll utspann sig följande monolog av mig själv (G var mottagaren). Vi satt i soffan och jag kastade ett öga på klockan och såg att den var 2200. Ruben började gråta redan 2130 i förrgår, så jag sade (någonting i stil med): "-Ja, nu har Ruben sovit längre än igår i alla fall. Fast nu har jag ju uttalat det högt, så nu börjar han väl kvida." Innan min röst helt klingat ut, började Ruben kvida.

FATTAR NI? Det finns orsak att inte utmana ödet. Hade jag inte sagt något, hade inte Ruben börjat kvida. Eller? ;O) Vi skrattade ganska gott och tog sedan ett stridsbeslut. Vi lyfte över Norah i vår säng och lät Ruben gråta i femminuterspass. Vi fick gå in till honom fem, sex gånger innan han somnade. Första gången. Han började gråta igen efter en stund och då fick vi gå in till honom tre, fyra gånger tror jag innan han sedan somnade för natten. Under resten av natten grät han två gånger tror jag, G gick till honom båda gångerna.

Lillpojken lär sig jättesnabbt och de senaste två nätterna i vår säng var tydligen sköna, så nu skulle han till oss igen. Han blev nämligen riktigt arg när han inte fick komma upp. Kändes rätt ok, fast hemskt ändå, att låta honom gråta. Det är så tydligt när det inte är ledsenhet, sjukdom eller dylikt som ligger bakom. Ruben blir alldeles strax 1½ år och nu måste han snart börja ordna upp sina nätter. Jag tror hårt på det! :O)

Sämre.

Å. Vaknade och mådde illa idag igen. Och så har det faktiskt fortgått. Jag har inte varit ens nära att kräkas idag, men illamåendet har varit rätt konstant istället. Det är fortfarande som vatten, det som lämnar min kropp. Oavsett utfart.
Idag har jag hittills fått i mig en fralla, en halv kopp te, ett par apelsinklyftor, ett glas juice och en fraktion av en vanlig portion middag. Det märks framförallt i kroppen men även hjärnan tror jag, att jag inte får i mig nog med näring just nu. Jag får domningskänslor i armarna när jag använder dem, känner mig jättematt och trött.

Och idag stannade G hemma med oss. Norah fick vara hemma idag med, vi tyckte hon var för snuvig ännu. Ruben var liksom jag, sämre idag. Han har varit jättegnällig och lättgråten, snuvig med litet feber. I korta il har han orkat liva upp sig. Syrran har just börjat komma ut på andra sidan en gruvlig förkylning och jag förstår verkligen henne, då hon har saknat S hemma.

Jag känner mig som en mesfis som vill att G skall vara hemma och nog hade den här dagen gått utan honom, men fy så jobbigt.

Det värsta är när ens barn är sjuka. Så kan det kännas rätt jobbigt att själv vara sjuk och måsta ta hand om friska, busiga barn. Och inse att de snart får ens egen sjuka. Dubbeljobbigt blir det när alla är sjuka. Min hjärna är för luftig för att kunna prioritera i eländet, men jobbigt är det med sjukor. Och min mor har fått det. Tyvärr. G känner ingenting - bra! Jag har inte vågat fråga ännu, men jag önskar förstås att G stannar hemma med oss imorrn också. Känns oöverstigligt att tänka sig att gå med Norah till dagis, med allt det innebär av av- och påklädningar i någon slags ordning.

Skrev jag att Ruben förstås sover jättedåligt? Han har sovit med oss två nätter i rad nu. Men han är ju sjuk och litet ursäktad just nu. Vi har annars faktiskt lagt oss mycket tidigare än vanligt de sista kvällarna och sovit med barnen på dagen - och det är riktigt bra.

Vinst.

Hörde just kortnyheter från TT. Tunneln under Engelska kanalen har nu för första gången gått med vinst sedan den öppnades och det med 10 miljarder. Isses, vilket skutt från rött till svart i bokföringen! Erkänner rodnande att jag trodde att den tunneln var jättegammal, men den invigdes 1994. Ja, det blev väl dagens lärdom. ;O)

Bättre.

Norah är pigg idag, men är hemma från dagis. Ruben är också pigg, men har blivit litet snuvig idag. Vi trycker inte på idag för att de skall äta upp hela sina portioner, utan tar det lugnt.
Jag har ingen matlust och det är fortfarande vattnig konsistens på ni vet vad (jag tänkte nog på dig i julas syrran... Jag hade tur och klarade natten utan olyckor). Jag åt en fralla och en kopp te på morgonen och det har jag ju fått behålla. Har mått illa en period under förmiddagen, men inte lika illa som igår. Brist på vätska och näringsämnen gör att jag känner mig lätt yr hela tiden, så nu hoppar jag i säng igen medan barnen sover. Himmel alltså...

Milde tid.

Både Norah och Ruben kräks nu. Tack-och-lov bara en gång var. Norah kräktes upp lunchen när hon åt mellanmål efter middagsluren. Ruben returnerade middagen medan vi åt den. Fiffigt med ficka på haklappen. Ruben kräktes tyst och odramatiskt, kom bara en liten rap som förvarning. Norah blev jätteledsen, antagligen då illamåendet friskade i och så kräktes hon. Ikväll har de ätit fil till kvällsmat och det verkar ha gått bra, båda var glada och pigga när vi kom från föräldramötet.

Själv mår jag illa nu, men det kommer som vatten den andra vägen. Så jag antar att vi kan utesluta graviditet. Som G sade; det smittar ju inte till barnen. ;O)

Jag hoppas nu bara att inte mor och Harry får det, svärmor eller G. Jag håller från och med imorse så noggrann handhygien jag kan, men det är svårt att inte pussa barnen... Jag är jättetrött och känner mig klen, så jag kryper nog i säng strax. G är och hjälper Vännerna på Hertsön med datorn, men kommer snart hem.

Nu kvider Rubbe, så jag slutar för idag.

En tsunami av bajs.

Har för en stund sedan sanerat den värsta laddning jag varit med om hittills, på något av barnen. Barnen satt och åt lunch och Ruben meddelade att han satt och bajsade, vilket jag redan hört. När han ätit klart, lyfte jag litet på hans tröja för att se om det kommit bajs upp på ryggen - vis av erfarenheterna från igår, då han två gånger lyckades bajsa sådana mängder och i sådan konsistens att det kom ut ur blöjan och i kläderna.
Synen som mötte mina ögon fick mig att bli ännu litet mattare. Bodyn som Ruben hade under tröjan (tack-gode-gud-för-den) böljade ut i en fyllig svallvåg ovanför byxlinningen. Jag har aldrig sett något liknande. I den kategorin.

Jag lyfte bara Ruben ur stolen och höll honom under armarna till badkaret. Skalade försiktigt av tröjan och byxorna, som "bara " fuktats av bajset. Svårare blev det med bodyn. Den drog jag nedåt och bajset bara vällde ut när vi kom ned till midjehöjd. Bodyn i fråga känns som att den är färdig för förbränning, men jag lär väl ge den en chans i tvättmaskinen... Själva blöjan var ju helt hysterisk. Den gick inte att ta i utan att få bajs på sig, så jag droppade den i tvättstället till jag kunde hämta sophinken.

Glöm inte att jag mådde illa sedan förut.

Ruben stod andäktigt på halkmattan och betraktade det som befanns runt hans fötter. Vi duschade av den lilla nederkroppen och satte på rena, sköna kläder. Avslutade (seeegt) Norahs lunch. Borstade deras tänder. Missade Rubens sömntåg, så först nu håller de på att somna båda två.

Nu loggar jag ut och kryper till kojs. Illamåendet kommer i vågor; gick till toa för att kräkas när jag insåg att blöjan låg kvar i tvättstället. Var tvungen att ta hand om den och kom av mig med illamåendet för en stund. Precis just nu pockar det på igen, så -

ajöss för nu.

Höööhh...

Men huvva. Så dåligt jag mår. Ryggen är sämre sedan igår; vi skyller på husvagnen där. Vad värre är, är att jag mår illa sedan jag slog upp ögonen imorse. Bläääh...
Har faktiskt varit och kräkts upp den halva kopp te och enda fralla jag lyckades få ned till "frukost". Känner mig tung, matt och yr nu. Och måste göra lunch till barnen.
G är på jobbet. Svärmor är här, fast på stan. Både svärmor och pappa har frågat om jag är gravid. Det skall ju inte vara möjligt, eftersom spiralen mig veterligt sitter där den skall. Jag vet ju att spiralgraviditeter uppstår, om än sällan.

G och jag skall på vårt livs första föräldramöte ikväll, det är därför vi bett svärmor komma hit. Vi ville båda kunna gå. Vi får se om jag kan gå. Hö-hö!

Nä, nu är det mat som gäller. För småttingarna.

Syrran hann först!

Men jag måste också få skriva om mina nya mjukisar från Me & I. De flörtar vilt med 80-talet, fast givetvis i en helaktuell modell som sitter tajt om stjärten och blusar sig ned mot en lös mudd! *glad*

Är det inte myror, så är det...

... blöjor. G har lagt sig till med ovanan att lämna barnens bytta blöjor där han byter dem, istället för att ta dem till sophinken i köket (nej, vi har inte någon enkom blöjhink för dyra pengar. Tack-och-lov att vi inte gick på den niten! ;O)).
Om man till det lägger att Norah själv tar av sig sin morgonblöja och lämnar den på oväntad plats, så innebär det att det ligger blöjor här och där. Irriterande ofta. Men jag vet ju hur många irriterande (o)vanor jag själv har (till och med Barndomsvännen kommenterar numera mina högar. Men det är bara för att hon själv har likadana högar! ;O)), så jag väljer så länge att inte ta upp blöjproblematiken. ;O)

Min älskade.

"Being with you and not being with you is the only way I have to measure time." - Jorge Luis Borges, "The Threatened One"

G till höger. Till vänster S, syrrans hjärta.

Hittade just det här citatet i H&M Magazine och det uttrycker så väl hur jag känner det, hur jag lever mitt liv med G.

Seriöst gott.

För andra gången äter vi nu ett Pågen-bröd som heter "Seriöst gott". Det är verkligen gott! En ny favorit, i floden av nya bröd som hela tiden väller fram.
Det har bra fiberhalt, gott om protein och innehåller solrosfrön. Det är bakat på bryggmalt och bakvört och brödet är mörkt, saftigt och luftigt. Det är förstås nyckelhålsmärkt!
Smarrigt till frukost - prova!

B-samfundet

Trött Ruben somnade ovaggad vid 1115 idag. Och han hann äta innan. :O)

Hörde på radion häromdagen om B-samfundet och om människor med en annan dygnsrytm än den gängse. Det vill säga exakt min dygnsrytm.

Jag har levat i 42 år nu och vet att jag gärna håller igång under kväll och natt. Jag och min syster. Hon och jag lever ju ohemult långt ifrån varandra och första kvällen vi träffas efter oskäligt lång tid, sitter vi alltid med varsin tekopp till 03-, 04- eller varför inte 05-tiden på morgonen och pratar.
I mitt vanliga liv, utan syrran, har jag sakta lyckats vrida min A-människa till make till att vara vaken till midnatt och ofta litet till. På gott och ont. Det är skönt att vara uppe och svårt att gå och lägga sig, men sedan får jag just nu alltid litet ångest när jag väl lägger mig och tänker på att Ruben kommer att hålla oss vakna i omgångar, Norah kan nog hon också samt att det jämra A-samhället sedan kör igång i vanlig tid kommande morgon. Blääh...

Intressant att det nu finns ett samfund och forskning som pekar på det här viktiga faktumet - att vi finns, vi som fungerar bäst på kvällen. Har länge känt mig som en sämre människa som är trött på morgonen, särskilt i samröre med svärföräldrarna som är obarmhärtigt morgonpigga och extrema A-människor. De är pensionärer båda två, väldigt aktiva och håller igång där ute på ön och de har liksom arbetat klart vid 14-tiden. Svärfar lägger sig sällan efter 21, svärmor kan vara vaken till drygt 22. Min käre G brås nog på dem, men har efter alla år med mig skruvats om till en "mitt emellan". ;O)

Å. Vilken natt.

G och jag skojade luttrat med varandra när vi släckt lamporna vid 0030, om hur länge det skulle ta innan Ruben hörde av sig. Det tog inte alls länge, kanske 45 sekunder. Sedan rullade en av våra värsta nätter upp sig, bortsett från någon natt när Norah var liten och rejält förkyld.
Jag var upp kanske fem gånger. G var upp lika många, eller kanske dubbelt så många. Sista gången jag tittade på klockan, var den 0315 och då hade åtminstone jag inte sovit något ännu. Vi försökte nog domna mellan gråtilen, men mer blev det inte.

Omöjligt att säga vad som var problemet. Ruben började gråta, vi gick dit och vände honom och bäddade om honom som vanligt och han somnade om. Om och om igen. Ruben håller på att få sina hörntänder, jag tror att fjärde är på gång. Vi hade varit borta sent på kvällen, vi tog oss för att hälsa på Vännerna på Hertsön. Deras tös hade släppt in ett elakt virus i datorn, så det blev att installera om rubbet, vilket G hjälpte dem med. Barnen lekte friskt, med nya prylar, spännande och med deras jättefina barn. Kanske blev det för mycket stimulans, för sent på kvällen. Barnen fick kvällsmat hos Vännerna och båda åt Viktväktarnas yoghurt och en macka med smör och kaviar på. Båda hade ätit litet chokladbanankaka innan dess.

Norah sov litet oroligt också, vaknade ett par gånger och grät samtidigt som Ruben. Allt slutade (nåja...) med att vi tog över Ruben till oss, efter alldeles för lång tid. Det tog ytterligare någon halvtimme (minst) innan Ruben kom till ro i vår säng och somnade.

Nu har vi lämnat Norah på dagis, ett jättebra avlämnande! Hon provade att säga att hon ville gå hem istället, innan vi hunnit gå in. Efter mild uppmaning, klev hon in och de skulle vara inne, så jag klädde av henne. Väl avklädd tog hon sin tiger och sade hej då till mig och försvann in till målarrummet. Jag pratade en stund med en av förskollärarna om vår natt, så de skulle förstå om Norah verkade särskilt trött eller ledsen. Norah syntes inte till något mera!

Ruben och jag fick lägga ned vår utevistelse efter en stund. Bobföret ute på gatorna är definitivt över och det börjar vara så smutsigt nu, att barnen måste ha galonisar. Detta hade jag inte klätt på Rubbe, så vi gick in.
Ruben skall få äta redan 1030 idag, så att han orkar äta och sedan får gå och sova.

Invägning.

Ställde mig på vågen imorse efter att inte ha vägt mig på väldigt länge. Kände mig helt säker på att ett par kilo skulle ha planterat sig på min lekamen.
Döm om min förvåning när vågen stannade på 60,6 kg, vilket till och med är något hekto mindre än då jag sist vägde mig. *glad*
Jag har ätit godis, haft smör på en del av mina mackor, ätit kvällsmacka ganska ofta, några semlor har slunkit ned, efterrätter med grädde hos svärmor har det blivit. Ändå har det gått bra... Hmmm. Kanske är det så ruschigt att sköta de här två barnen och det här livet att den faktiskt går runt, energiomsättningen.
Jag sväller ordentligt medan jag har mens och vet om det, men jag känner mig ändå olyckligt fet de dagarna. Märker direkt då just det symtomet släpper och det känns som en fysisk lättnad i kroppen.

Här en bild på våra raringar i en stund då de var mer vibrerande än vanligt! Om ni inte ser det direkt, så kolla in håret! :O)

Som grädde på moset efter en sämre dag igår, så har den här dagen hittills gått som på räls. Jag hann i lugn och ro utan hysteri klä båda barnen imorse och promenera med dem till Norahs dagis. Norah blev visserligen ledsen precis när jag skulle gå, men mitt modershjärta är ovanligt välrustat i det sammanhanget så jag tar ett kort men omvårdande avsked av henne och lämnar henne i personalens händer.

Ruben och jag promenerade hem och stannade ute. Vi gick vår vanliga runda runt kvarteret, vilket börjar bli riktigt svårt. Besvärande långa sträckor fanns ingen snö/is att dra boben på, utan jag fick lov att bära den och så var Ruben envis och ville mest sitta/ligga/gräva i alla de strida strömmarna av tövatten. Till slut var vi hemma igen och jag hann bädda sängarna och prata med Bästisen (hon, hon sitter och solar sig i Kåbdalis på betald arbetstid. Hon är lärare och barnen har friluftsdag. Här är det tjock dimma, ett typiskt kustfenomen så här års) innan Ruben fick lunch. Medan han åt, drabbades han av svår trötthet och när han stoppat sista pannkaksbiten i munnen, hade jag bara att bära honom till hans säng och bädda ned honom där, leende med stängda ögon. :O)

Klockan var bara 1130, vilket innebär att Rubbe hinner sova sina två timmar innan vi skall galoppera iväg och hämta Norah. Jag fann mig plötsligt sittande med en god smörgås och en tallrik risgrynsgröt, inget barn och en trevlig tidning. Inte alls dumt till lunch! :O)

Nu skall jag hänga tvätt.