Invägning.

Ställde mig på vågen imorse efter att inte ha vägt mig på väldigt länge. Kände mig helt säker på att ett par kilo skulle ha planterat sig på min lekamen.
Döm om min förvåning när vågen stannade på 60,6 kg, vilket till och med är något hekto mindre än då jag sist vägde mig. *glad*
Jag har ätit godis, haft smör på en del av mina mackor, ätit kvällsmacka ganska ofta, några semlor har slunkit ned, efterrätter med grädde hos svärmor har det blivit. Ändå har det gått bra... Hmmm. Kanske är det så ruschigt att sköta de här två barnen och det här livet att den faktiskt går runt, energiomsättningen.
Jag sväller ordentligt medan jag har mens och vet om det, men jag känner mig ändå olyckligt fet de dagarna. Märker direkt då just det symtomet släpper och det känns som en fysisk lättnad i kroppen.

Här en bild på våra raringar i en stund då de var mer vibrerande än vanligt! Om ni inte ser det direkt, så kolla in håret! :O)

Som grädde på moset efter en sämre dag igår, så har den här dagen hittills gått som på räls. Jag hann i lugn och ro utan hysteri klä båda barnen imorse och promenera med dem till Norahs dagis. Norah blev visserligen ledsen precis när jag skulle gå, men mitt modershjärta är ovanligt välrustat i det sammanhanget så jag tar ett kort men omvårdande avsked av henne och lämnar henne i personalens händer.

Ruben och jag promenerade hem och stannade ute. Vi gick vår vanliga runda runt kvarteret, vilket börjar bli riktigt svårt. Besvärande långa sträckor fanns ingen snö/is att dra boben på, utan jag fick lov att bära den och så var Ruben envis och ville mest sitta/ligga/gräva i alla de strida strömmarna av tövatten. Till slut var vi hemma igen och jag hann bädda sängarna och prata med Bästisen (hon, hon sitter och solar sig i Kåbdalis på betald arbetstid. Hon är lärare och barnen har friluftsdag. Här är det tjock dimma, ett typiskt kustfenomen så här års) innan Ruben fick lunch. Medan han åt, drabbades han av svår trötthet och när han stoppat sista pannkaksbiten i munnen, hade jag bara att bära honom till hans säng och bädda ned honom där, leende med stängda ögon. :O)

Klockan var bara 1130, vilket innebär att Rubbe hinner sova sina två timmar innan vi skall galoppera iväg och hämta Norah. Jag fann mig plötsligt sittande med en god smörgås och en tallrik risgrynsgröt, inget barn och en trevlig tidning. Inte alls dumt till lunch! :O)

Nu skall jag hänga tvätt.