Helt otroligt.

Girlz in da mist.

En gång sålde Bästisens kompis sin odödliga själ för att vi skulle få fint väder under vår fjällvandring. Man fick inte högt uttala tankar om _fint_ väder, för då utmanades vädergudarna (visst fattar ni att vi skojade? ;O)). Och fint väder fick vi. Annat var det den gången när ett åsk- och regnväder bokstavligen piskade oss i hälarna när vi halvt om halvt sprang hemåt efter en tur. O, var tog de där fjällvandringarna vägen? Det kom en massa ungar i vägen... Nå, fjällen står kvar. Om vi bara spänstar upp våra några år äldre ben, så skall vi väl kunna besöka dem igen. Det är så högt i tak i fjällen. Underbart.



Dimman lättar.

Hur många renar ser ni? ;O)

Vad jag ville komma till var i alla fall just det där med att utmana ödet. Det är i stort sett det enda skrock jag ägnar mig åt och det ganska passionerat. Så igårkväll utspann sig följande monolog av mig själv (G var mottagaren). Vi satt i soffan och jag kastade ett öga på klockan och såg att den var 2200. Ruben började gråta redan 2130 i förrgår, så jag sade (någonting i stil med): "-Ja, nu har Ruben sovit längre än igår i alla fall. Fast nu har jag ju uttalat det högt, så nu börjar han väl kvida." Innan min röst helt klingat ut, började Ruben kvida.

FATTAR NI? Det finns orsak att inte utmana ödet. Hade jag inte sagt något, hade inte Ruben börjat kvida. Eller? ;O) Vi skrattade ganska gott och tog sedan ett stridsbeslut. Vi lyfte över Norah i vår säng och lät Ruben gråta i femminuterspass. Vi fick gå in till honom fem, sex gånger innan han somnade. Första gången. Han började gråta igen efter en stund och då fick vi gå in till honom tre, fyra gånger tror jag innan han sedan somnade för natten. Under resten av natten grät han två gånger tror jag, G gick till honom båda gångerna.

Lillpojken lär sig jättesnabbt och de senaste två nätterna i vår säng var tydligen sköna, så nu skulle han till oss igen. Han blev nämligen riktigt arg när han inte fick komma upp. Kändes rätt ok, fast hemskt ändå, att låta honom gråta. Det är så tydligt när det inte är ledsenhet, sjukdom eller dylikt som ligger bakom. Ruben blir alldeles strax 1½ år och nu måste han snart börja ordna upp sina nätter. Jag tror hårt på det! :O)